Globala klimatmål har varit i fokus under hösten när världens ledare möttes på COP26 i Glasgow. Avsikten var att länderna skulle förhandla om hur de skulle samarbeta för att hålla den globala temperaturökningen under två grader Celsius, och helst under 1,5 grader.
Klimatavtal kräver enhällighet och att uppnå enhällighet kräver tid, engagemang och en bra organisationsstruktur. Parisavtalet 2015 är ett exempel på ett resultat som uppnåddes efter komplexa diplomatiska förhandlingar som tog mer än ett decennium att slutföra. Och tidsaspekten är något som forskare vid Linköpings universitet har undersökt på djupet.
– Vår modell undersöker hur förhandlingarna bör organiseras för att uppnå enighet och vilka faktorer som kan bromsa eller påskynda konvergensen, säger Claudio Altafini, professor på avdelningen för reglerteknik på Institutionen för systemteknik vid Linköpings universitet.
Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science Advances.
Baserat på observerade data
Modellen är dynamisk och baserad på observerade data från dokument och protokoll från nästan 300 FN-arrangerade klimatkonferenser under perioden 2001–2015, vilket ledde fram till Parisavtalet. Dokumenten har gjort det möjligt för LiU-forskarna att bland annat att undersöka om det går att se ett mönster över vilka länder som deltagit och uttryckt sina åsikter i de olika mötena.
Modellen visar hur länder påverkar varandra med tiden. Konsensus, i form av Parisavtalet, nåddes efter mer än ett decennium av förhandlingar, och förutspås också av modellen på liknande tidsskala.
– Vår modell visar att en avgörande faktor för att uppnå enighet är att alla parter är involverade i förhandlingarna i något skede. Plenarmöten som COP är avgörande i detta avseende: alla deltar och får en uppdaterad sammanfattning av diskussionerna. Å andra sidan är plenarsammanträdena mycket spridda och tidskrävande, därför är det ofta rimligare att använda en struktur som håller alla informerade utan att använda plenarsammanträden i sig. Det är en aspekt som den modell vi har utvecklat kan hjälpa till att förstå.
Modellen kan ge bra prognoser. Nyckelaktörerna i förhandlingarna som modellen har identifierat är i hög grad överensstämmande med dem som nämnts i media och i den vetenskapliga litteraturen, enligt Claudio Altafini:
– Exempelvis spelade EU en ledande roll, särskilt under de första åren. När 2015 närmade sig ökade länder som Kina och Indien sin förhandlingskraft, vilket vi kan se i vår modell. Det bekräftar de grundläggande principerna, säger Claudio Altafini.
Andra frågor som modellen kan hjälpa till att besvara är hur ofta länder bör träffas, och vilka parter som bör delta i vilka möten för att ge maximal sannolikhet för att enhällighet uppnås.
Dock finns det en risk för förenklingar, förklarar Claudio Altafini.
– Vår beskrivning av Parisavtalet kan bara baseras på den formella delen av förhandlingarna som presenteras i protokollen från de olika mötena, inte alla de informella diskussioner som ägt rum bakom stängda dörrar.
Gäller inom andra områden
Modellen har tagits fram för att analysera strukturen i förhandlingarna inför Parisavtalet, men den kan även användas i andra komplexa förhandlingar. Exempelvis inom näringslivet då det krävs enhällighet bland styrelseledamöterna för att slutföra en affär.
En viktig egenskap i forskningen är att modellen inte är en abstrakt matematisk konstruktion, utan baserad på konkreta problem.
– Det som oftast händer inom det här forskningsfältet är att det finns ett gap mellan den matematiska modellen och den verkliga världen. Vi har däremot tagit ett verkligt problem och byggt en modell kring det.
Den dynamiska modellen tillhör en forskningslinje som försöker modellera opinionsdynamik. Den grundläggande uppgiften är att förstå de mekanismer som kodas när individer, partier eller nationella delegationer interagerar med varandra. Uppgiften är också att analysera hur detta påverkar det kollektiva beteendet, vilket avgör om enighet kan nås, eller om parterna i stället blir polariserade eller skapar kluster med skarpa åsikter.
Forskningen har utförts i samarbete mellan forskare vid Linköpings universitet och i Italien, Kina och Australien.
Forskningen finansieras av: Vetenskapsrådet och ELLIIT-programmet i Sverige.
Artikeln: Achieving consensus in multilateral international negotiations: The case study of the 2015 Paris Agreement on climate change, Carmela Bernardo, Lingfei Wang, Francesco Vasca, Yiguang Hong, Guodong Shi och Claudio Altafini. Science Advances, publicerad online, 15 december 2021. Doi: 10.1126/sciadv.abg8068
