Cancerceller är celler som har blivit felreglerade. Men de gör sådant som friska celler normalt kan göra under vissa förhållanden.
– Cancerceller uppfinner inte nya funktioner. Exempelvis är cancercellernas förmåga att snabbt bli fler också en typisk egenskap under utvecklingsstadiet, när embryot växer från en enda cell till miljarder celler under en kort period, säger Claudio Cantù, professor i cell-och molekylärbiologi vid Linköpings universitet, som har lett studien som publicerats i tidskriften PNAS.
Han forskar inom utvecklingsbiologi och har under flera år studerat en av de viktigaste signalvägarna under embryoutveckling: Wnt-signallering. Wnt är en molekyl som celler kan utsöndra för att kommunicera med en annan cell, som då förändrar sitt beteende – ofta genom att bilda nya celler snabbare. Wnt spelar en kritisk roll under denna tid av cellers liv. Om signaleringen stängs av slutar organismen att utvecklas.
Viktig för nybildning av friska celler
Men Wnt-signalering har också en roll vid cancer, och då en negativ sådan. Runt 8 av 10 fall av cancer i tjocktarmen uppstår för att cellen förlorar kontroll över Wnt-signalvägen. När Wnt har alltför hög aktivitet delar cellen sig okontrollerat.
Tyvärr är det mycket svårt att stänga av Wnt-signalering i kroppen med läkemedel – samma molekyl har nämligen också en oumbärlig roll i kroppens reglering av normal celltillväxt. En del typer av celler, exempelvis röda blodkroppar och celler i tarmen, byts ständigt ut. De gamla cellerna som dör måste ersättas genom att stamceller bildar nya celler i rätt mängd.
– Wnt är överaktivt i tjock- och ändtarmscancer, så om vi skulle kunna blockera Wnt skulle cancern teoretiskt sett botas. Men behandlingen skulle samtidigt döda stamceller i tarmen och personen skulle dö ännu snabbare än av tumören. Så är det möjligt att blockera Wnt-signaleringen utan att göra skada? säger Claudio Cantù.
Ja, kanske. Forskarna bakom den aktuella studien lägger nämligen en viktig bit till detta pussel. Under embryoutveckling samarbetar Wnt med ett protein som heter TBX3, som styr utvecklingen av ben, armar och hjärtat. Om TBX3-genen skadas av mutationer leder det med andra ord till defekter på olika organ, som hjärtat och extremiteter. Claudio Cantùs forskargrupp har tidigare upptäckt att det här samarbetet mellan Wnt och TBX3, något förvånande, också sker i cancerceller i tjocktarmen.
– Det är en universell mekanism och för mig finns det en inneboende skönhet att upptäcka hur den fungerar. Till exempel styr TBX3 bildningen av extremiteterna hos en människa och alla andra ryggradsdjur och den styrde samma processer i dinosaurierna. Men det är också viktigt att förstå den här mekanismen, eftersom vi i den här studien funnit att TBX3 slår på gener som gör tjocktarmscancer mer benägen att sprida sig, säger Claudio Cantù.
Öppnar nya möjligheter
Forskarna visar att olika molekylära interaktioner är nödvändiga för TBX3:s förmåga att göra cancerceller mer benägna att bilda dottertumörer, eller metastaser, som sprider sig i kroppen. Upptäckten öppnar upp möjligheter att utveckla läkemedel som riktas mot dessa interaktioner och förhindrar att tumörceller sprider sig.
– Våra nya fynd pekar också på att TBX3 är viktig för cancercellen, men inte för normala stamceller i tarmen. Upptäckten innebär att det kan vara möjligt att hämma TBX3 i cancerceller utan att skada patienten, säger Claudio Cantù.
Forskningsprojektet är ett internationellt samarbete mellan forskare i Sverige, Japan, Ryssland och Schweiz. Forskningen har finansierats med stöd av bland annat Cancerfonden, Vetenskapsrådet, Additional Ventures (USA), Joanna Cocozzas stiftelse för barnmedicinsk forskning, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, the Japan Society for the Promotion of Science (JSPS) i Japan och Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT).
Artikeln: The Developmental Factor TBX3 Engages with the Wnt/β-catenin Transcriptional Complex in Colorectal Cancer to Regulate Metastasis Genes, Amaia Jauregi-Miguel, Simon Söderholm, Tamina Weiss et al., (2025), Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS), publicerad online 9 maj 2025, doi: https://doi.org/10.1073/pnas.2419691122