Från sitt tillfälliga kontor på avdelningen för Socialt arbete har Sajjad en vacker utsikt över Norrköping och Motala Ström. Det är långt till Afghanistan, men tankarna far hela tiden mellan det gamla livet och det nya.
–Det är många känslor. Ibland är vi ledsna, ibland glada, konstaterar han.
Sedan i februari har han en ettårig tjänst på Linköpings universitet genom Scholars at risk (SAR) - ett internationellt nätverk av universitet som åtagit sig att stödja den akademiska friheten världen över, bland annat genom att ta emot forskare som riskerar att fängslas eller dödas i sitt hemland. LiU är nybliven medlem och Sajjad är den förste som universitet tar emot. Tillsammans med sin fru har han fått lägenhet i Norrköping. Hon är utbildad i familjerätt men är just nu hemma i väntan på att få ett personnummer.
En turbulent tid
På mindre än två år har deras tillvaro totalt vänts upp och ner. Innan de kom till Sverige undervisade Sajjad på universitetet i Herat i nordvästra Afghanistan. Huvudstaden Kabul ligger två timmar bort med flyg. Han arbetade med forskning, höll i utbildningsprojekt på skolor och parterapi på en mottagning. Det var ett bra liv säger han. Men 2021 tog talibanerna tillbaka makten efter att de USA-ledda trupperna lämnat landet och de nya makthavarna godtar inte psykologi som vetenskap. Det drabbade Sajjad och hans kollegor.
–De anklagade oss för att sprida värdelös och skadlig kunskap och för att vilseleda folk. Eftersom jag undervisade i par- och familjeterapi sade de åt mig flera gånger att sluta. När jag vägrade hotade de att döda mig. Till slut övertalade min familj mig att fly till Iran.
Där stannade han och hans fru i ett och ett halvt år tills möjligheten att åka till Sverige dök upp. Många andra i hans familj har också flytt och är utspridda över världen. Två bröder är i Nederländerna, en farbror i Tyskland och två syskon finns i Iran. Kvar i hemlandet finns mamma, pappa, en syster och en bror.
Saknad, sorg och tacksamhet
Sajjads mentor, Axel Ågren, bjuds på afghansk, saffrandsdoftande, dryck. Foto Anna Nilsen Han kommer från en lite ovanlig afghansk familj. Föräldrarna är inte själva universitetsutbildade men de har alltid haft ett mycket öppet sinnelag och gett sina barn frihet, berättar han. Alla syskonen har själva fått välja väg i livet: en är kirurg, några har valt konstnärliga yrken, en annan är psykolog precis som Sajjad.
Han pratar med familjen varje dag i telefon. Föräldrarna är förstås mycket ledsna. De har berättat att talibanerna varit hemma hos dem och letat efter Sajjad. Men mitt i all sorg och saknad är han tacksam för det stöd han fått i Sverige.
På universitetet har han fått två mentorer som ska hjälpa honom till rätta på universitetet och i samhället. En av dem är Axel Ågren vid avdelningen för Socialt arbete på Institutionen för kultur och samhälle (IKOS).
–Vi har ordnat några kvällsaktiviteter och sedan är det ju också en del praktiska saker. Jag hjälpte honom med elabonnemanget till exempel. Han är ju också i sluttampen av sin avhandling och då måste ju allt runt om funka, man måste trivas och få stöttning av kollegor.
Beredd att dra vidare
Nytt land, en främmande kultur och ett främmande språk. Ovissheten kring vad som ska hända om ett år när tjänsten på Linköpings universitet tar slut och samtidigt doktorsavhandlingen som ska skrivas. Det är en del att tampas med på samma gång. Samtidigt tycker Sajjad att han och hans fru anpassar sig bra. På fritiden kan de gå på stan, åka till simhallen eller ut i naturen. Trots problemen glömmer han inte att le och njuta av vårens ankomst.
Sajjad är glad att värmen äntligen kommit till Sverige. Foto Anna Nilsen Han hoppas att Afghanistan en dag ska bli fritt, att folket ska bli fritt och att han själv då ska kunna återvända. Fram till dess har han ett litet hopp om att få stanna i Sverige men är fullt beredd på att han och hustrun måste dra vidare. Som utbildad psykolog är han van vid att granska både egna och andras beteenden. Kunskapen har förändrat honom till det bättre säger han.
–Jag älskar psykologin för att den försöker hjälpa människor. Jag tycker om att prata med studenterna och att få dem att tänka efter. Jag pratar med dem om vad som är ett bra beteende.
Och han ger en grundläggande definition på vad det är:
–Döda inte en annan människa.