Vad är det som formar våra liv? Varför blir vi det vi blir? Är det en slump eller är det förutbestämt? Redan som ung kunde Maria Brandén se tecken på det sistnämnda i sin födelsestad, Gävle.
– Det fanns ju barn där som var från Gävle, deras föräldrar var från Gävle och deras mormor och morfar var från Gävle. Det var självklart för dem att de skulle vara kvar där och att de skulle skaffa barn ganska tidigt. Vägen var utstakad. Mina föräldrar kom från Luleå och Nordmaling och hade flyttat till Gävle. Det var självklart för mig att jag också skulle flytta någon annanstans. Att allt hänger ihop så mycket har alltid intresserat mig, säger hon.
In på bananskal
Med det intresset låter det ju rätt givet att Maria Brandén skulle bli sociolog, men så var det inte alls. Ordet ”bananskal” återkommer flera gånger när hon berättar. Hur hon halkat in i olika sammanhang liksom av en tillfällighet.
– En äldre kusin sade att sociologi var bra att börja med för att det var lätt. Och det var väldigt roligt, men verkligen bara ett bananskal.
Fast med en mamma som var disputerad läkare och en pappa som var ekonomichef på Gävle kommun skulle man ju kunna hävda att det ändå var rätt naturligt – ja, nästan förutsägbart – att Maria Brandén skulle studera. Å andra sidan har hon en syster som istället blev musiker, och i hemmet fanns ingen press på att bli vare sig det ena eller andra. Maria hängde i alla fall kvar i den akademiska miljön och pluggade lite olika ämnen i Lund och på Södertörn.
Forskare trots allt
Efter några år blev det sociologi i Stockholm igen. I samband med kandidatuppsatsen fick hon sin första kontakt med forskningen och häpnade över att man kunde få jobba med något så roligt. Men att hon själv skulle bli forskare vågade hon inte tro, däremot kanske forskningsassistent. Det var hennes handledare som övertygade henne om att istället försöka doktorera. Återigen beskriver Maria Brandén det som ett bananskal, samtidigt som hon noterar att hon mest försökt göra det som känts roligt. Gör man det hamnar man nog där man vill vara förr eller senare. Så har hon tänkt.
2014 blev hon färdig doktor i sociologisk demografi. Idag är hon professor vid Linköpings universitet och föreståndare för Institutet för analytisk sociologi, som nyligen utsågs till excellenscenter av universitetet. Det som en gång låg så långt borta har blivit hennes vardag.
En komplicerad verklighet
Vid Institutet för analytisk sociologi, IAS, samlas forskare med olika bakgrunder, till exempel sociologer, nationalekonomer, filosofer och statistiker för att studera de mekanismer som formar samhällets utveckling. Med hjälp av storskaliga textdata, befolkningsregister och datamodeller kan de till exempel undersöka orsaker och konsekvenser kopplade till segregation och ojämlikhet. Det här är frågor som engagerar Maria Brandén och som hon sysslat mycket med. Hon har studerat hur människors liv påverkas av var de växer upp, vilka de går i skolan med och vilka som är deras grannar.
En studie hon precis påbörjat undersöker om invandrade föräldrars chanser att få jobb påverkas av ifall deras barn går i skola tillsammans med barn vars föräldrar har jobb. Till sin hjälp har hon något som kollegor i andra länder avundas: SCB:s unikt omfattande statistik över invånarna i Sverige. Den ger forskaren ett fågelperspektiv på samhället som annars skulle vara svårt att nå.
Förhoppningen är att mönstren som framträder ur datamodellerna ska ge insikter som kan påverka politikernas beslut i viktiga frågor. Men verkligheten är komplicerad, konstaterar Maria Brandén.
– Jämför man med vissa modeller inom fysik har vi ju ofta väldigt låg förklaringsgrad när vi gör våra modeller. Men det betyder inte att modellen är dålig. Det är bara att det finns så mycket annat som vi inte mäter med just den modellen som också spelar roll.
Det roligaste jobbet
Så vad är det då som formar ens liv? Är det bananskalen? Eller är det mesta redan givet? Kan man tänka sig ett alternativt liv där Maria Brandén blev något helt annat än forskare? Kanske stannade kvar i Gävle rent av?
– Nej, jag tycker att forskare är det roligaste jobbet som finns. Om jag inte forskat i sociologi, då kanske jag skulle velat forska om djur istället. Att få sitta och klura och tänka och prata med folk som tänker på samma saker. Det är otroligt lyxigt.
