Drygt åtta procent av eleverna med erfarenhet av sexuella övergrepp utsattes vid första tillfället av någon de lärt känna via internet. Det är en betydligt mindre andel än de som utsatts av en jämnårig utanför nätet. Men en större andel än de som utsatts av familjemedlemmar eller släktingar.
Elever som varit utsatta för någon form av sexuella nätövergrepp har fler traumasymtomän andra elever. Ju allvarligare övergrepp desto mer symtom har eleverna. Men för de som vet att deras övergrepp blivit fotograferade eller filmade, eller är osäkra på det, har en ännu sämre hälsa än andra elever som utsatts för sexuella övergrepp. De
elever som vet att deras sexuella övergreppsbilder blivit spridda är de som har absolut sämst psykisk hälsa och sämst självkänsla.
När barn berättar - lyssna
I rapporten ges råd till vuxna om hur man kan agera när barn berättar om att de är utsatta för övergrepp. Första steget att lyssna lugnt. Sina egna känslor och reaktioner bör vuxna helst spara till ett senare tillfälle och bearbeta tillsammans med andra vuxna.
Råd när barn berättar om övergrepp:
• Lyssna!
• Låt det ta tid, barn måste få berätta i sin egen takt!
• Ställ frågor – men inte alltför många…
• Var lugn!
• Tro på barnen!
Barnen ger också råd till vuxna som arbetar med barn:
• Visa att du bryr dig och var gärna personlig!
• Förklara vem du är och vad du kan göra!
• Barn ska få prata med samma vuxen! Det tar tid att få förtroende!
• Var ärlig, håll vad du lovar och skvallra inte!
• Samtalsmiljön är viktig!
• Ta barnen på allvar!
Rapporten "En del av verkligheten" har tagits fram tillsammans med Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
Stöd och behandling
Den andra rapporten som Barnafrid tagit fram är en kunskapsöversikt om stöd och behandling av barn som utsatts för sexuella övergrepp och fysisk misshandel.
För att barn som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel ska få rätt hjälp krävs kunskap om deras situation, men kunskapen i Sverige om bedömning, insatser och eftervård är låg. Mot bakgrund av detta fick Linköpings universitet tillsammans med Stiftelsen Allmänna Barnhuset regeringens uppdrag att se över frågan.
Rapporten som gjorts av professor Carl-Göran Svedin och biträdande professor Doris Nilsson täcker tre stora kunskapsområden. Dessa områden brukar behandlas var för sig, men hänger ihop för de barn och ungdomar som söker hjälp efter sexuella övergrepp eller våld.
• Hur ska de som tar emot barnet ställa rätt frågor och bedöma vad barnet behöver för hjälp?
• Vilka typer av krisstöd och tidiga interventioner finns, hur bra är de och när ska de användas?
• Vilka behandlingsmetoder kan användas för de som utvecklar mer långvarig psykisk ohälsa?
Behandlingen måste vara anpassad efter barnet
Översikten visar på vikten att det finns ett gott omhändertagande för att lindra – och om möjligt förhindra – psykiskt ohälsa efter ett trauma. Psykologiska behandling för barn och ungdom som utsatts för trauma hjälper, men den måste vara anpassad efter barnets erfarenheter och förutsättningar som exempelvis ålder och typ av övergrepp.
För framtiden pekar författarna på att bedömningsinstrument som mäter förekomsten av trauma, exempelvis intervjuer eller självsvarsformulär, måste översättas till andra språk. De menar också att Sverige bör implementera den evidensbaserade metoden CFTSI (Child and Family Traumatic Stress Intervention) som riktar sig till barn mellan sju och 18 år.
Slutligen slår författarna fast att det finns en god kunskap om vad som är effektivt när det gäller arbete med barn och trauma. Men det finns ett behov av att kunskapen implementeras
