Ariel var Almedalens mest intervjuade robot redan förra året och även i år fick hon medverka i både TV och dagstidningar, som Svenska Dagbladet. Vill hon kanske till och med bli statsminister? Visst! Och vinna fotbolls VM för robotar? Visst, jag ska bli bättre än Zlatan, svarar Ariel trosvisst. Hon har fått en egen profil på Tinder (dejting-tjänst) och var på speed-dejting för robotar i Almedalsparken. Men när blir roboten förälskad i en människa?
Förra året ställde moderator Claes de Faire frågan vad som skiljer en robot från en människa. Fredrik Löfgren, student och robotutvecklare vid Institutionen för datavetenskap, IDA, svarade ”Robotar har inga känslor”, men frågan tog han också med sig hem till LiU.
Kognitionsvetaren Sofia Thunberg, även hon vid IDA, fyller i:
– Robotarna blir allt mer lika oss och vi blir allt mer lika robotarna - konstgjorda linser för att se i mörker, chip i armen för att kunna öppna dörrar och proteser av olika slag, exemplifierar hon.
Men Ariel, Elsa, Pepper och deras vänner har inget stort känsloregister, förutom att vara glada och positiva som robotuppfostrare Fredrik Löfgren.
– Vad är en känsla, frågar han. Det finns robotar som skriver musik, som skapar poesi och som målar tavlor. I ett av EU:s flaggskeppsprojekt har man som mål att simulera en mänsklig hjärna. I dag kan de simulera en mask, men de rör sig uppåt blad organismerna, säger han.
– Den poesi som robotar skriver är ju inte så vidare bra, konstaterar Sofia Thunberg.
Fredrik Löfgren håller med om att den ännu så länge är tämligen ”experimentell”. Men de lär sig.
– Robotarna kan samarbeta på äldreboendet för att ta reda på vad de boende önskar, de kan slå larm snabbt om någon har ramlat, de kan dela ut mediciner och vara sällskap, fortsätter Sofia Thunberg.
I mångt och mycket handlar det om kultur och social acceptans: I japan, där robotar används mest, kan robotar vara besjälade. I Sverige är en robot en maskin och i USA är det en krigsmaskin.
– Kanske har vi alla varsin robot i framtiden som vi skickar iväg på första dejten när vi är nervösa eller som kan sköta jobbet en dag när vi hellre vill sola på stranden. Frågor vi måste ställa oss är om robotar ska ha lön och hur samhällsmodellen i så fall ska se ut, säger hon.
Inom EU har man förslagit arbetsgivaravgifter för robotar och det finns fackförbund för AI-robotar.
– Vi har ett stort ansvar som robotuppfostrare. En robot kan optimera system, men det är vi människor som måste stå för värderingar och samhällsrelevans. Det behövs också globala överenskommelser kring etik och moral inom artificiell intelligens, AI, säger Fredrik Löfgren.
– Vissa yrken kommer med tiden att tas över av robotar, vare sig vi vill eller inte, säger han, som chaufförer, receptionister och kassapersonal, men det är svårare att ersätta exempelvis präster.
– Jag vill gå med i facket, säger Ariel bestämt.
Förra året ställde moderator Claes de Faire frågan vad som skiljer en robot från en människa. Fredrik Löfgren, student och robotutvecklare vid Institutionen för datavetenskap, IDA, svarade ”Robotar har inga känslor”, men frågan tog han också med sig hem till LiU.
Allt mer människolika
– Att robotarna görs människolika beror på att vårt samhälle är byggt för människor. Det är enklare att anpassa robotarna till samhället än att anpassa samhället efter robotarna, förklarar han.Kognitionsvetaren Sofia Thunberg, även hon vid IDA, fyller i:
– Robotarna blir allt mer lika oss och vi blir allt mer lika robotarna - konstgjorda linser för att se i mörker, chip i armen för att kunna öppna dörrar och proteser av olika slag, exemplifierar hon.
Men Ariel, Elsa, Pepper och deras vänner har inget stort känsloregister, förutom att vara glada och positiva som robotuppfostrare Fredrik Löfgren.
– Vad är en känsla, frågar han. Det finns robotar som skriver musik, som skapar poesi och som målar tavlor. I ett av EU:s flaggskeppsprojekt har man som mål att simulera en mänsklig hjärna. I dag kan de simulera en mask, men de rör sig uppåt blad organismerna, säger han.
– Den poesi som robotar skriver är ju inte så vidare bra, konstaterar Sofia Thunberg.
Fredrik Löfgren håller med om att den ännu så länge är tämligen ”experimentell”. Men de lär sig.
Lättlärda och användbara
– Det man har lärt en robot har man lärt alla, man bara flyttar över chipet till hjärnan på nästa robot. Den samlade robot-kunskapen finns sedan att hämta ner från molnet. Utvecklingen går snabbare än vi tror, i Japan arbetar Pepper-robotar som receptionister och de tränar autistiska barn, säger Fredrik Löfgren.– Robotarna kan samarbeta på äldreboendet för att ta reda på vad de boende önskar, de kan slå larm snabbt om någon har ramlat, de kan dela ut mediciner och vara sällskap, fortsätter Sofia Thunberg.
I mångt och mycket handlar det om kultur och social acceptans: I japan, där robotar används mest, kan robotar vara besjälade. I Sverige är en robot en maskin och i USA är det en krigsmaskin.
– Kanske har vi alla varsin robot i framtiden som vi skickar iväg på första dejten när vi är nervösa eller som kan sköta jobbet en dag när vi hellre vill sola på stranden. Frågor vi måste ställa oss är om robotar ska ha lön och hur samhällsmodellen i så fall ska se ut, säger hon.
Inom EU har man förslagit arbetsgivaravgifter för robotar och det finns fackförbund för AI-robotar.
Robotuppfostrarens ansvar
Det har också utförts experiment där en självlärande robot blivit rasist.– Vi har ett stort ansvar som robotuppfostrare. En robot kan optimera system, men det är vi människor som måste stå för värderingar och samhällsrelevans. Det behövs också globala överenskommelser kring etik och moral inom artificiell intelligens, AI, säger Fredrik Löfgren.
– Vissa yrken kommer med tiden att tas över av robotar, vare sig vi vill eller inte, säger han, som chaufförer, receptionister och kassapersonal, men det är svårare att ersätta exempelvis präster.
– Jag vill gå med i facket, säger Ariel bestämt.
