Nya utmaningar för yrkesverksamma när barnfridsbrottet blir lag 1 juli

Idag röstades lagförslaget om ”Barn som bevittnar brott” igenom av riksdagen. Detta innebär att det nu blir straffbart att utsätta ett barn för att bevittna våld mellan närstående. Genom de nya straffbestämmelserna kommer barn som bevittnat våld att beaktas som brottsoffer och få ett starkare straffrättsligt skydd. 

Barnhand håller leksakspolisbil Catherine Falls Commercial

I och med den nya lagen som träder i kraft första juli, 2021 kommer barn som bevittnat våld bland annat ha rätt till en särskild företrädare, och de kommer kunna begära skadestånd. Yrkesverksamma som arbetar med våldsutsatta barn står därför nu inför nya utmaningar i samband med att barnfridsbrottet blir svensk lag. Det kommer bland annat innebära att rättsväsendet behöver kunna möta en ny grupp brottsoffer, barn som bevittnat våld, på bästa möjliga sätt. 

Barnkonventionen (artikel 19) slår fast att barn har rätt att skyddas mot alla former av fysiskt och psykiskt våld. Det är samhällets ansvar att se till att denna grundläggande princip efterföljs. Att bevittna våld mellan närstående är enligt FN:s barnrättskommitté ett exempel på psykiskt våld mot barn. Enligt regeringens proposition uppskattas mer än 200 000 barn växa upp i en hemmiljö där det förekommer olika former av våld. Att bevittna våld mellan närstående kan få allvarliga negativa konsekvenser för barns välmående och utveckling. Detta gäller både på kort och lång sikt. Konsekvenserna kan ibland vara lika allvarliga som om barnet själv blivit utsatt för fysiskt våld. Barn som bevittnat våld mellan närstående löper dessutom större risk att vara utsatta för försummelse och olika former av andra övergrepp. 

 

Kvinna pratar med mindre pojke Foto KatarzynaBialasiewicz

Hur berättar barn om våld mellan närstående?

Det kan vara svårt för barn att berätta om våld inom familjen. Forskning visar att barn som själva utsatts för våld av en närstående tenderar att vänta längre innan de avslöjar övergreppen, och att färre barn berättar i samband med polisförhör. Barnets beroendeställning och starka känslomässiga band till deras familjemedlemmar kan vara orsak till detta. Olika känslor (till exempel skam och skuld) och rädslor kring vad som kommer hända om barnet avslöjar våldet, är andra försvårande faktorer som kan hindra barn från att berätta. Studier som undersökt reaktionerna hos barn som bevittnat våld i nära relation har lyft fram liknande resultat. Barn som bevittnat våld har dessutom uttryckt oro för att inte bli tagna på allvar och att deras avslöjande inte kommer att göra någon skillnad. Förövaren kan ha utövat olika påtryckningar för att hindra barnet från att berätta om våld inom familjen, exempelvis genom löften, hot och mutor. För att barnet ska våga berätta är det viktigt att det finns personer i hens omgivning som barnet kan vända sig till. Barn kan också på olika sätt försöka förhindra våldet, exempelvis genom att distrahera gärningspersonen eller själva gå emellan för att skydda offret. Rädslor i samband med en akut våldsam situation eller en oro för att våldet ska eskalera kan vara utlösande faktorer till att barnet berättar för någon utomstående. 

Hur bemöter man barn som kan ha bevittnat våld i nära relation?

Vid misstanke om att ett barn far illa är det viktigt att fråga hur barnet har det och om något är fel. Även om din fråga kanske inte leder till att barnet berättar någonting just då, så sänder det en signal om att du är en person som barnet skulle kunna vända sig till i framtiden. Om barnet väljer att berätta är det viktigt att noggrant lyssna på vad barnet säger och ta hens berättelse på allvar. Barn som upplever misstro när de försöker ge uttryck för sin utsatthet kan ha svårare att berätta i framtiden. Det är viktigt att förvalta barnets förtroende väl. Undvik att avbryta och ställ inte ledande frågor som skulle kunna påverka barnets berättelse i någon riktning. Stötta barnet och ställ öppna frågor om barnets mående. Om barnet berättar om ett eventuellt brott som kan behöva utredas av polisen är det viktigt att försöka undvika att ställa alltför specifika frågor om händelsen (detta bör göras av specialutbildade barnförhörsledare som har särskild kompetens för uppgiften). Dokumentera gärna samtalet efteråt – information om hur barnets berättelse framkom kan vara betydelsefullt för polisens utredningsarbete. Enligt socialtjänstlagen (14 kap 1 §) har yrkesverksamma som arbetar med barn en skyldighet att anmäla misstankar om att ett barn far illa. Det är socialnämndens ansvar att tillgodose barnets skydds- och stödbehov. Orosanmälan ska görs skyndsamt till socialtjänsten i den kommun som barnet är bosatt.

För mer kunskap om våld mot barn gå gärna vårt digitala basprogram

 

Förhör med barn som bevittnat våldVisa/dölj innehåll

Forskning visar att barn från ungefär 3–4 års ålder kan ge korrekta, om än kortfattade, vittnesmål om händelser som ligger nära i tid. Detta gäller även för beskrivningar av grovt eller till och med dödligt våld mellan närstående. Barns vittnesförmåga fortsätter att utvecklas under barndomen. Äldre barn kan generellt ge mer detaljerade beskrivningar av sina upplevelser än yngre barn.

Barn som bevittnat våld mellan närstående kan ha svårt att berätta om sina upplevelser i samband med polisförhör. För att hjälpa barn att berätta är det viktigt att inledningsvis bygga upp en god kontakt och skapa ett bra samtalsklimat. Våldsutsatta barn lyfter själva fram hur viktigt det är att bli lyssnad på av en vuxen som tar dem på allvar. Ibland kan det behövas flera förhör innan barnet börjar berätta om sina upplevelser.  

Hur förhörsledare formulerar sina frågor är en av de viktigaste framgångsfaktorerna vid polisförhör. Öppna frågor ger barnet bättre förutsättningar att självständigt kunna berätta om sina minnen. Forskning visar dessutom att barn känner sig mer lyssnade på när förhörsledaren ställer öppna frågor. Stängda och ledande frågor ökar risken för fel och kan ha negativa konsekvenser för bevisvärdet i barnets utsaga. Eftersom vårt minne inte fungerar som en videokamera kan yttre information (till exempel. ledande frågor) påverka både barnets utsaga och minnesbild. 
Barn som lever i en hemmiljö där det förekommer våld kan ha bevittnat upprepat våld under en längre tid. Enligt minnespsykologisk forskning har människor svårt för att minnas och berätta om specifika episoder av upprepade händelser. Detta gäller både för barn och vuxna. Barnförhörsledaren kan hjälpa barnet att berätta om upprepade händelser genom att både utreda ”hur det brukar vara” och ställa frågor om tillfällen som sticker ut (till exempel första gången det hände, ett tillfälle då någonting oväntat hände). 

Det är viktigt att vara medveten om att barn som bevittnat våld inom familjen löper större risk att utsättas för andra former av övergrepp och omsorgssvikt. Under förhöret kan det framkomma att barnet blivit direkt utsatt för våld. Barnförhörsledaren behöver vara förberedd på detta och följa upp eventuella misstankar om att ytterligare brott kan ha begåtts. 

Barn som bevittnat våld kan känna stor oro inför vad som kommer hända om de avslöjar våldet. Det är viktigt att dessa barns stöd- och skyddsbehov tillgodoses. För mer information om krisstöd för barn och anhöriga efter barnförhöret, se till exempel Efter barnförhöret från Stiftelsen Allmänna Barnhuset.

Inspelad föreläsning med Linn Pantzar, regeringens utredare av barnfridsbrottetVisa/dölj innehåll

FördjupningVisa/dölj innehåll

Callaghan, J. E. N., Fellin, L. C., Mavrou, S., Alexander, J., & Sixsmith, J. (2017). The management of disclosure in children’s accounts of domestic violence: Practices of telling and not telling. Journal of child and family studies, 26, 3370–3387. https://doi.org/10.1007/s10826-017-0832-3

Georgsson, A., Almqvist, K. & Broberg, A.G. (2011). Naming the unmentionable: How children exposed to intimate partner violence articulate their experiences. Journal of Family Violence, 26, 117–129. https://doi.org/10.1007/s10896-010-9349-x

Landström, S., & Ernberg, E. (2021). Hur barn minns och berättar. I P.A. Granhag, L.A. Strömwall, K. Ask, & S. Landström (red.), Handbok i rättspsykologi (2 uppl., ss. 253-267). Stockholm: Liber.  

Landström, S., Korkman, J., & Magnusson, M. (2021). Förhör med barn. I P.A. Granhag, L.A. Strömwall, K. Ask, & S. Landström (red.), Handbok i rättspsykologi (2 uppl., ss. 268-287). Stockholm: Liber.  

Överlien, C., & Hydén, M. (2009). Children’s actions when experiencing domestic violence. Childhood, 16, 479–496. https://doi.org/10.1177/0907568209343757

 

KontaktVisa/dölj innehåll

Barnafrids startsidaVisa/dölj innehåll

Senaste nytt från LiUVisa/dölj innehåll