Vilka erfarenheter har vi gjort av att leva under en pandemi under lång tid? Hur har myndigheterna lyckats med att påverka medborgarnas beteende för att minska smittspridningen och vad är det egentligen som styr vårt beteende under en så speciell period som coronapandemin? Daniel Västfjäll är professor i kognitiv psykologi och vet hur känslor uppstår och påverkar oss i vardagen men också hur människor kan få hjälp att fatta beslut. Vi ställde därför några frågor till honom om vad som hänt under pandemin.
Svenska myndigheter har under pandemin rekommenderat medborgarna att följa vissa restriktioner. Vad har varit fördelarna och nackdelarna med en sådan linje, jämfört med den hårdare linje med förbud som andra länder praktiserat?
– För det första är det ju viktigt att inse att detta är en beteendepandemi. Smittan sprids genom beteende, men kan också stoppas genom beteende. Spridningen avgörs av hur människor beter sig. För att hindra en beteendepandemi krävs beteendeförändring. Men hur uppkommer beteendeförändring? Att ge instruktioner och förändra beteenden låter enkelt men är komplext. För att förbättra efterlevande av rekommendationer krävs en förståelse och analys av vilka psykologiska hinder som motverkar beteendeförändring och vilka faktorer som främjar beteendeförändring.
– Rekommendationer och riktlinjer kan vara mycket effektiva – om det är tydligt vad man ska göra, hur man ska göra och när man ska göra det. Det är viktigt att komma ihåg att beteende faktiskt förändrats mycket hos de allra flesta under pandemin. Strängare restriktioner, såsom lagstiftning och nedstängning, kan visserligen öka följsamhet (speciellt om straff kan utverkas) men också leda till reaktans. Detta är en komplex fråga, men i många fall kan rekommendationer vara lika effektivt som lagstiftning så länge det önskade beteendet och sättet att utföra beteenden kommuniceras tydligt.
Är tanken att alla svenskar ska agera på samma sätt, det vill säga leva med de restriktioner som angetts, verkligen realistisk? Finns det inte alltid personer som väljer att gå en annan väg? Finns det belagt vilka dessa är – yngre, outbildade eller tillhörande någon annan grupp?
– Tanken är att alla ska agera på samma sätt, men vi vet ju att människor reagerar olika på samma information/rekommendation, bland annat beroende på tilltro till avsändare, syn på myndigheter och så vidare. Om vi tittar på de återkommande undersökningar Kantar Sifo gjort för MSB så kan man se att följsamheten varit överlag ganska god, att det över tid dock blivit en typ av beteendeutmattning (eng, Pandemic fatigue) och att grupper som anser sig vara mindre i riskgrupp eller som upplever att de inte direkt är drabbade (som till exempel yngre) generellt visat lite lägre följsamhet. Kommunikation om beteendeförändring måste därför anpassas för olika mottagargrupper.
Lätt att göra rätt
Tanken bakom nudging (på svenska ungefär ”lätt knuff”) är väl att vi påverkas att ”frivilligt” göra saker. Men under hur lång tid kan man behålla den effekten? Vad händer när medborgarna börjar tröttna?
– Nudging handlar ofta om förändring i miljön så att önskvärda beteenden (man vill göra eller inte har något emot att göra) blir lättare att utföra än icke önskvärda - det ska vara lätt att göra rätt. Nudging har under pandemin till exempel utnyttjats för att underlätta fysisk distansering genom förändringar i butiksmiljöer, införande av lättillgänglig och gratis handsprit, meddelanden om när butiker har fler besökare etc. Men nudging är bara ett sätt att påverka beteende. Nudging handlar ofta om att möjliggöra ett beteende, men det är lika viktigt att motivera en beteendeförändring – till exempel genom att fokusera på fördelarna med smittsäkra beteenden för både mig (jag får ett skydd) och andra (de skyddas också). Beteendeutmattning sätter dock ganska snabbt in då man inte får så starka direkta belöningar för smittsäkra beteenden och förlusten av andra belönande beteenden (till exempel umgås) blir mer i fokus. För att öka motivation krävs då ny kommunikation och beteendeinterventioner som är anpassade för olika grupper med olika motivationer. Ett motto som ”håll i och håll ut” kan vara väldigt effektivt och tillämpligt för vissa individer, men verkningslöst för andra.
Det finns principiella vaccinmotståndare men också så kallade ”foliehattar”, det vill säga anhängare till konspirationsteorier och motståndare till att staten ska bestämma över individen. Går det att påverka dessa till att till exempel vaccinera sig?
– Generellt sett är vaccinationsacceptans mycket hög i Sverige. Bland de som kan ses som vaccintvekande så är ungefär 1/3 övertygade vaccinmotståndare. Spridning och mottagande av desinformation och ”myter” kring vaccin kan motverkas genom en slags kognitiv vaccination där man visar på strategin bakom desinformation och presenterar motargument. Studier visar att man på så sätt utvecklar ”kognitiva antikroppar” som skyddar mot desinformation. Dock är det väldigt svårt att påverka de starkast övertygade vaccinmotståndarna.
Gripande människoöden blir snabbt till statistik
Är det något beteende eller någon reaktion som du funnit intressant eller rent av oväntad under pandemin?
– Flera saker är intressant från ett psykologiskt perspektiv. Initialt i pandemin så visade både individer och länder en oförmåga att förstå exponentiell tillväxt. Människor har väldigt svårt att förstå hur snabbt vi går från 2 till 256 till 1024 smittade och så vidare vilket i någon mån kan förklara att man inte reagerade tillräckligt snabbt initialt. Den andra saken handlar om forskning som jag själv gör – hur snabbt gripande människoöden blir statistik. I början av pandemin satt många och följde nyheterna och förfärades av att en person hade avlidit i covid. Några månader senare så registrerade vi knappt ”1200 har avlidit till följd av Covid”. Den tredje aspekten är mer positivt. Hur tragiskt än pandemin är, har beteendevetenskaplig kunskap sällan varit viktigare och mer relevant för samhället än under pågående pandemi.
Det mesta talar för att vi kommer att fortsätta leva med coronapandemin under lång tid framöver – den kommer att fortsätta begränsa våra liv och kanske blossa upp igen i återkommande utbrott. Hur ska myndigheterna hantera detta? Och hur ska den enskilde individen – du och jag – lära oss att tänka för att leva med detta?
– Hur länge smittsäkra beteenden måste bibehållas beror på vaccinationstakt, smittspridning i samhället, och uppkomst av mutationer som alla är mer eller mindre okända storheter just nu. Samtidigt finns det en stor önskan att allt ska gå bli som innan pandemin kombinerat med en beteendeutmattning. Det är en stor utmaning, men vi är inte i mål ännu. Strategier för att motivera sig att fortsätta med smittsäkra beteenden är fortsatt viktiga och kommer sannolikt vara det under en lång tid. Förhoppningsvis så är en del goda beteenden väl invanda (tvätta händer, undvika folk om man är sjuk) och man kommer lätt kunna fortsätta med dessa, medan andra beteenden (umgås, resa) fortsatt kräver större viljestyrka.
Rapport från Kungliga Vetenskapsakademien: Mänskliga beteenden grundläggande för pandemin