I slutet av april presenterade regeringens särskilda utredare, Göran Lundahl, sina förslag om kvalificering till välfärd. De innebär bland annat att en person ska ha varit bosatt i Sverige minst fem år för att förtjäna rätten till en rad olika stöd, ersättningar och personlig assistans. Kvalificering ska krävas även för ekonomiskt bistånd, inklusive försörjningsstöd. Främst påverkas så kallade tredjelandsmedborgare, som kommer till Sverige från länder utanför EU.
– De som vill komma till Sverige kämpar riktigt hårt för det. Så jag vet inte om den här gruppen kommer hindras från att komma till Sverige på grund av det här, säger han och menar att reformen riskerar att bli ytterligare en utestängningsmekanism.
– Det är ju målet med den förda politiken också, där man börjar montera ned asylrätten och försvårar för folk att komma hit. Regeringen har hörsammat ett ganska rasistiskt skifte efter 2015, som refererar till en idé om välfärdsturism, eller ekonomisk migration, säger Mauricio Rogat.
Försätter människor i nöd
Regeringens direktiv till utredningen öppnade för att knyta kvalificeringskraven till medborgarskapet, ett krav SD drivit. Enligt utredningen skulle det strida mot EU-rättens likabehandlingsprinciper. Därför valdes en annan modell, men även den kan strida mot internationella åtaganden. Kommittéledamoten Emma Kindlund skriver i ett särskilt yttrande:
"Så som förslaget är utformat kan det exempelvis innebära att en barnfamilj, under en kvalificeringstid, inte kommer ha rätt till ekonomiskt bistånd för till exempel mat och kläder. Det kan även till exempel innebära att en våldsutsatt kvinna med barn som bott och jobbat i Sverige i fyra år och som är i behov av ekonomiskt bistånd för att kunna lämna en våldsam relation inte kommer ha rätt till det under tiden för kvalificering."
Han förklarar att svensk välfärd hittills byggt på en uppdelning mellan bosättningsbaserade stödformer, som till exempel försörjningsstöd eller bostadsbidrag, och dels de inkomstbaserade förmåner som redan idag kräver kvalificering, såsom a-kassa och sjukpenning.
– Detta skapar en tredje grupp, de som inte har någonting. Det innebär ett systemskifte i svensk invandringspolitik och går emot tanken att alla människor som lever i Sverige ska ha en grundläggande trygghet, säger Anders Neergaard.
– Paradoxalt nog tar utredningen upp att uppehållstillstånd ges på grund av ömmande omständigheter, exempelvis. Det kan handla om personer som har ett dåligt hälsotillstånd. Samtidigt så kommer de inte att kunna få något stöd för sitt uppehälle, konstaterar Neergaard.
Producerar fattigdom
Om förslagen genomförs beräknas uteblivna utbetalningar av bosättningsbaserade förmåner minska statens utgifter med 1,2 miljarder kronor. Omkring en halv miljard av dessa äts upp direkt av kommuners ökade kostnader, bland annat för att administrera det nya systemet. Utredningen bedömer även att socialtjänsten kommer att möta mer psykisk ohälsa, missbruk, utsatta barn och ökat arbete i den informella delen av arbetsmarknaden. Men kostnaderna för förväntade sociala problem och kriminalitet analyseras inte i utredningen. De har inte heller fördjupat sig i att vissa faktiskt inte kan lämna landet.
– Utredaren skriver att då får man väl leva på sina anhöriga eller på hjälporganisationer, men de kan bara delvis täcka upp. Så vi kommer att producera en betydande grupp med extrem fattigdom, säger Anders Neergaard.
Hur arbetsmarknaden påverkas är ytterligare en analys som saknas i utredningen. Arbetskraftsinvandring har alltid funnits parallellt med asylinvandring, men i olika proportioner.
– I lite äldre migrationsforskning pratas det om ett skifte 1973. Då blev Sverige officiellt sett mindre ett land med arbetskraftsinvandring och mer ett flyktingmottagningsland. Men så klart har det alltid funnits en sammanblandning av policys. Regeringarna har många gånger önskat att ha en invandringspopulation som stämmer överens med landets behov. Idag vill man ha högutbildad arbetskraft, konstaterar Mauricio Rogat.
Till vilket pris som helst
Samtidigt uppger regeringen ett annat viktigt syfte; att fler ska gå från bidrag till arbete. Anders Neergaard ser bara två huvudsakliga vägar in på arbetsmarknaden för den grupp som berörs.
– Det ena är att överkvalificerade tar de jobb som egentligen borde gå till andra. Och det andra är att man jobbar informellt, utanför trygghetssystemen. Lagstiftningen bygger verkligen på att en del ska göra detta för att efter fem år komma in i de olika bosättningsbaserade ersättningarna eller ekonomiskt bistånd. Det är en ganska så mörk människosyn. Jag tror att det finns en tanke bland många att ingen kommer att svälta i Sverige, och därför tror man nog inte att förslaget är så radikalt som det faktiskt är, säger Anders Neergaard.
När en motion på Centerpartiets kongress 2019 föreslog en liknande reform, med relativt öppna gränser men utan tillgång till välfärd under ett antal år, ansågs det mycket problematiskt av LO. Anders Neergaard menar att även nu borde LO reagera.
– Går detta igenom kommer fler och fler att ha en så svag situation att de är beredda att sälja sig på arbetsmarknaden till vilket pris (lön) som helst. Vi får en större gråare eller informell arbetsmarknad som på sikt pressar ner lönerna. Det vet LO, något de vill undvika då det drabbar speciellt LO-yrken, säger Anders Neergaard, och beskriver de bakomliggande ideologierna:
– Nyliberalismen har en grund i det vi i forskningen kallat exploaterande rasism, att man skapar ett så tufft villkor att människor lättare blir exploaterade. I denna reform, och mycket av Tidöavtalet, är huvudpunkten den fientliga miljön som ska få människor att välja att inte komma till – och gärna så fort som möjligt lämna – Sverige, det som vi kallar den exkluderande rasismen. Istället för integration får vi snarare en assimileringspolitik och vad jag skulle kalla en underordnad assimilering: Man ska buga för att få lov att vara fattig och leva i Sverige.