–Drivkraften är att man så gärna vill hjälpa till att vända utvecklingen för de här ungdomarna och deras familjer. Och då tänker man att det trots allt måste göras genom samverkan, säger Christina Söderberg, doktorand vid Institutionen för kultur och samhälle.
Med några års mellanrum har hon följt samverkansarbetet i fyra kommuner. En är en stadsdel i en storstad, två är större kommuner med 130–140 000 invånare och en är en mindre kommun med cirka 5000 invånare.
Under arbetet har hon intervjuat fokusgrupper med totalt 35 representanter för polis, socialtjänst, skola och fritids. Därutöver har hon gjort sex enskilda intervjuer och observationer vid sju samverkansmöten i en av kommunerna.
Från optimism till besvikelse
Avhandlingen visar att när samverkan först inrättas är alla optimistiska. De delar information för att hitta ungdomar i riskzonen och de diskuterar åtgärder. Några år senare är tonen en annan. Då finns en besvikelse över att arbetet inte gett resultat och en irritation över att alla parter inte är lika engagerade.
–De flesta pratade om att man inte hade tillräckligt med åtgärder i verktygslådan för den här gruppen av unga. Så det leder inte till mycket mer än att man sitter där och pratar, säger Christina Söderberg.
Enligt henne finns heller ingen forskning som verkligen kan visa på att samverkan i sig verkligen bidrar till att hjälpa ungdomarna och parterna hinner sällan själva göra uppföljningar av sitt arbete. Ändå visar intervjuerna att ingen vill att samverkan läggs ner. Alla, oavsett hur negativa och arga de varit, säger att de tror på arbetsformen.
Det är viktigt att inte bara sitta och byta information med varandra, utan se till att det blir verkstad.
En anledning är deltagarnas behov av att skapa mening för sig själva, eftersom samverkan ändå ger en känsla av att något görs, säger Christina Söderberg. En annan förklaring är att organisationerna genom att ingå samarbete delar på ansvaret om resultaten uteblir eller inte kan påvisas.
Utrymme för förbättringar
Så är samverkansarbetet bortkastat? Ja, så som det ofta bedrivs, men det går att ändra på, säger Christina Söderberg. Då krävs att alla parter engagerar sig fullt ut, att syfte och målgrupp är klart och tydligt beskrivna och att det finns åtgärder som man är beredd att jobba intensivt och kraftfullt med.
–Utifrån vilken risk den unge befinner sig i ska den få rätt insats. Det finns ju modeller för att göra bedömningar. En månad är lång tid för en ungdom. Man måste passa på när den är mottaglig. Det finns stora utvecklingsmöjligheter kvar.
Hon menar också att samverkansparterna måste följa upp åtgärderna för att se hur det går.
I sin vardag jobbar hon som projektledare på Brottsförebyggande rådet och är ofta ute och pratar om samverkan. Då brukar hon se till att lyfta fram de goda exempel som finns bland Sveriges 290 kommuner, men hon talar också klarspråk:
–Det är viktigt att inte bara sitta och byta information med varandra, utan se till att det blir verkstad. Annars kan ni lika gärna lägga ner arbetet. Det brukar jag säga rakt ut.
Kontakt: Christina Söderberg, kickiesoderberg@gmail.com