19 juni 2024

Vi brukar kalla oss problemlösare, säger forskningsingenjören Susanne Karlsson. Allt började med studier i kemi. 32 år senare ser hon på sin arbetsplats och sitt jobb som ”en fantastisk miljö där den ena dagen aldrig är den andra lik”.

En kvinna i labbkläder i ett labb.
Forskningsingenjören Susanne Karlsson i labbet på Tema Miljöförändring vid Institutionen för Tema.

Susanne berättar att en forskningsingenjör jobbar nära forskningen. Hon har arbetat på uppdrag av många forskningsledare och -grupper, i olika forskningsprojekt. Hon har analyserat mängder av data och prover, agerat bollplank och diskussionspartner, ansvarat för labb- och säkerhetsutrustning. Nu har hennes roll förändrats till att bli mer av administrativ karaktär.

- Vi forskningsingenjörer jobbar med att se till att alla lagar och regler som omger verksamheten i labbet följs, att vi till exempel har våra tillstånd på plats, men också att vi har den utrustning vi behöver och att den fungerar, säger Susanne.

Vägen in i forskningsvärlden och dåvarande Tema Vatten (i dag Tema Miljöförändring) kom i samband med kemistutbildningens fjärde år då Susanne skulle göra sitt examensarbete. Planen var att doktorera och doktorandstudierna i kemi satte fart i början av 90-talet, men livet kom emellan, planerna fick ändras till en licentiatexamen i stället. Efter examen fortsatte hon på sin tjänst som forskningsingenjör. Den har varat i 32 år nu.

Kvinna med labbkläder som arbetar i ett labb.
Som forskningsingenjör arbetar man nära forskningen. Att analysera prover med hjälp av rätt utrustning i en säker miljö är en del av uppdraget och vardagen.

Näsa som detektor och ett ”halleluja moment”

- Mina år här har gett mig minnen för livet. Jag har varit på provtagningstur till Kina och Nya Zeeland, jag har hämtat snöprover på snöskoter i arktiska Kanada. Min näsa har använts som detektor i ett projekt då vi analyserade lukt och smak i dricksvatten. Vid ett tillfälle här i Linköping identifierade vi illaluktande fettsyror som orsak till att dricksvattnet luktade och smakade illa och blev odrickbart. Föreningarna bildades genom tillväxt i reningsprocessen när råvattnet ökade för snabbt. Tänk att min näsa har bidragit till forskningsframsteg, utbrister Susanne.

Som forskningsingenjör arbetar man nära forskningen. Att analysera prover med hjälp av rätt utrustning i en säker miljö är en del av uppdraget och vardagen. Ett annat ”halleluja moment” uppstod i ett projekt som kunde påvisa att klorerade organiska föreningar bildas naturligt i naturen. Tidigare hade man trott att de enbart kom från industriella processer eller mänskliga aktiviteter.

- I dag har människans näsa som detektor ersatts av mer sofistikerad utrustning som elektroniska sensorer och avancerade analysinstrument. Att jobba i en forskningsmiljö är att känna drivet framåt. Det är en spännande miljö att vara i, säger Susanne.

Kort om forskningsingenjörerna i labbet på Tema Miljöförändring

Till antalet: 6
Internationell miljö: forskningsingenjörerna kommer från, förutom Sverige, Indien, Slovenien och Vietnam
Utbildning: olika, men täcker ämnesområden såsom elektronik, data, matematik, mikrobiologi, biogeokemi, organisk och oorganisk analytisk kemi
Inriktning i labbet: tillämpad miljöforskning

Kontakt

Tema Miljöförändring

Senaste nytt från LiU

Kvinnliga ingenjörsstudenter

Amanda Sternberg från LiU är Årets Tech-tjej 2025

Vinnare av Årets Tech-tjej 2025 är LiU-studenten Amanda Sternberg. Hon studerar fjärde året på civilingenjörsprogrammet i informationsteknologi och brinner för att få fler kvinnor att välja en karriär inom tech. Priset delades ut av Microsoft.

Eiko Yasui.

Japan möter Sverige i forskning om språk

Under ett år har Eiko Yasui forskat om språk, grammatik och kroppsrörelser vid LiU. Hennes arbete har inspirerat och gett nya insikter i hur vi kommunicerar och interagerar. Hon har trivts bra och lovordar den svenska arbetskulturen.

Två män i en båt tar prover från havsbottnen.

Radioaktivt arv på Östersjöns botten

LiU-forskare har kartlagt radioaktiviteten i havsmiljön vid forskningsanläggningen Studsvik. Forskningen har resulterat i spridningskartor som kan användas för att bedöma riskerna vid utsläpp av radioaktiva ämnen i naturen.