Det var Lidingö centrumledning som gav Malmstens i uppdrag att ta fram en offentlig utsmyckning för platsen.
– Vi ville skapa en självklar mötesplats där Raoul Wallenbergparken och Restaurangterassen förenas, en plats för rekreation och för nyfikna barn att utforska. Det känns då fantastiskt roligt att få möjligheten att samarbeta med Malmstens LiU, som både har en stark lokal förankring och ett enastående konstnärligt – och hantverksmässigt kunnande. Vi hoppas att Lidingöborna blir lika glada som vi är i verket. Vi känner att platsen blir en naturlig del av deras centrum, säger Idha Sundén-Cullberg, Asset Manager, Lidingö Centrum.
Malmstens vill vara en självklar del
i samarbetet med aktörerna på Lidingö
Leó Johánnsson, campusråd på Campus Lidingö, noterar också att den nya bänken kommer att knyta samman Malmstens med sitt lokala sammanhang. Han gläds över samarbetet med Lidingö centrumledning och ser det som en viktig del i utvecklingen av Campus Lidingö.
– Det har gått 15 år sedan Campus Lidingö etablerades och ett av universitetets mål är att öka samverkan med det omgivande samhället. Malmstens vill vara en självklar del i samarbetet med aktörerna här på Lidingö: Staden, näringslivet, kulturlivet och så Lidingöborna förstås!Som en bro
John Funkquist, adjunkt på Malmstens, fick uppdraget att ta fram utsmyckningen som inte helt oväntat blev en möbel. Den långa bänken får en utformning som ska föra tankarna till en bro. John Funkquist tänker att det går att relatera till för de boende på Lidingö, där många är beroende av Lidingöbron för sin dagliga pendling.– Jag tycker att det är bra att Malmstens syns på Lidingö. Sedan är jag oerhört glad över att jag fick den här möjligheten, det är jätteroligt och utvecklande för mig personligen.
Estetik och perfektion
John Funkquist har gått möbelsnickeriprogrammet på Malmstens, och sedan tagit en masterexamen på Konstfack. Därefter fick han en tjänst på Malmstens som verkstadsansvarig med undervisningstimmar som adjunkt.
När han undervisar står diskussioner om olika tekniker, träslag och träets beskaffenhet i centrum. I korridorerna och i verkstäderna syns projekt i olika stadier, halvfärdiga, färdiga och till synes helt perfekta.
Det finns en nerv i att man kan misslyckas helt– Det är något som vi pratar om en del med studenterna. Estetik och perfektion går inte alltid hand i hand. Det som är estetiskt behöver inte vara perfekt. Det är motsägelsefullt.
Att våga ta den risk som det innebär att investera så mycket arbete i en produkt som en designmöbel, är vad som driver John Funkquist.
– Det finns en nerv i att man kan misslyckas helt. Ett haveri. Risken att misslyckas är något som håller i gång mig. Man försöker om och om igen, tills man är nöjd. Eller så ser man till att inte misslyckas. En teoretiker som heter David Pye har skrivit om vad som gör ett hantverk till ett hantverk. Han talar om ”The workmanship of risk, och så ställer han det i kontrast mot the ”workmanship of certainty.”
Materialet från Ekerö
När vi träffar John Funkquist har han tillverkat en prototyp av bänken till Lidingö centrum. Utanför verkstaden ligger de gigantiska ekplankorna, sågade ur en ek från Ekerö utanför Stockholm. Han går och lyfter på de tunga plankorna. Mäter på kvistar och funderar över hur allt ska bli.
− Det är oerhört fint trä. Men kvistarna får jag vänja mig vid. Den här bänken kommer att stå kvar länge. Den kommer att få sprickor och bli grå i färgen. Det är en del av livet. Men framför allt hoppas jag att Lidingöborna kommer att trivas med sin nya bänk och att den används av många – stora som små, säger John Funkquist.