Prognosen är dock osäker och enligt ett högre scenario kan siffran nå upp till 200 000 flyktingar innan midsommar. Läget börjar redan bli kritiskt och situationen sätter stor press på myndigheter och kommuner.
Susanne Wallman Lundåsen är statsvetare och forskare på Centrum för kommunstrategiska studier, CKS. Hon forskar bland annat om mottagande av nyanlända och asylsökandeSusanne Wallman Lundåsen forskar om tillit och om relationen mellan medborgare och samhällsinstitutioner. Foto ANNA VALENTINSSON i kommunerna, mellanmänsklig tillit och om frivilliga krafters engagemang och civilsamhällets betydelse i kris. Hon menar att förutsättningarna för att hantera en ny flyktingvåg har ändrats sedan den senaste stora flyktingvågen till Sverige 2015.
Bland annat har en ny lag, bosättningslagen, tillkommit. Syftet med den nya lagen var att genom central styrning fördela ansvaret för mottagandet av nyanlända mer jämnt mellan Sveriges kommuner. I och med att EU:s massflyktsdirektiv tillämpas för första gången någonsin är det dock oklart i vilken utsträckning som bosättningslagen blir tillämplig eftersom den rör asylsökande och deras anhöriga som fått uppehållstillstånd.
– Det här kan göra att ansvaret för mottagandet av flyktingar från Ukraina återigen blir ojämnt fördelat mellan landets kommuner. I de kommuner som på kort tid får ta emot flest flyktingar kan det uppstå flaskhalsar och försvåra en redan komplicerad process, säger Susanne Wallman Lundåsen.
På vilket sätt skiljer sig lagstiftningen sedan 2015 och vad innebär det för dagens flyktingar?
– Tillämpningen av massflyktsdirektivet innebär att flyktingar inte behöver söka uppehållstillstånd från första dagen, som tidigare. Nu kan de få ett visum för att vistas fritt i Sverige i 90 dagar och då resa och leta boende på egen hand. Något som gör det svårare för myndigheterna att ha koll på hur många som faktiskt kommit hit, var de befinner sig och vilken hjälp de behöver på längre sikt.
Massflyktsdirektivet innebär även att flyktingar från Ukraina får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst ett år med möjlighet till förlängning i ytterligare två år. Kommunerna har rätt till ersättning för de kostnader som uppstår för boende och logi.
– Utifrån Migrationsverkets information är det dock något oklart vad ersättningen ska täcka. Till skillnad mot 2015 innebär exempelvis massflyktsdirektivet att vuxna flyktingar inte har rätt till svenska för invandrare, SFI. Däremot har barn rätt till skolgång, fortsätter Wallman Lundåsen.
Ytterligare flaskhalsar
I skrivande stund klarar inte Migrationsverket att möta upp behovet av boenden. Redan i mitten på mars var behovet så stort att myndigheten vände sig till länsstyrelserna för att få hjälp med att skyndsamt hitta minst 12 000 boendeplatser.
Fler och långsiktiga bostäder behöver direktupphandlas, en process som tar mycket tid och resurser. Man räknar med att behöva anställa minst 500 personer för att kunna klara uppdraget. Det här, anser Susanne Wallman Lundåsen, riskerar att bli ytterligare en flaskhals när strömmen av personer i behov av hjälp ökar dag för dag.
– Myndigheterna har vanligtvis en längre startsträcka när något akut händer och i fallet med Ukraina har det knappt funnits någon tid för förberedelser. Det är i det här läget som civilsamhället och frivilliga krafter blir viktiga. De har betydligt kortare startsträcka än det offentliga.
Lärdomar från tidigare kriser
De frivilliga är mycket viktiga i det inledande, mest akuta skedet av en kris. Mängder av grupper i sociala medier organiserar resurser, insamlingar och erbjuder snabba boenden. Men frågan är hur uthålligheten ser ut på lång sikt.
– Det offentliga kan kanske ta lärdom av deras sätt att organisera sig och snabbt bilda informella krisstaber. Men i förlängningen handlar inte flyktingkrisen enbart om boendefrågan, utan även om tillgången till skola, arbete och vård – och där tar frivilligorganisationernas ansvar och befogenheter slut, menar Susanne Wallman Lundåsen.
De senaste åren har varit präglats av internationella kriser, flyktingvågor och nu senast pandemin. Avslutningsvis frågar sig Susanne Wallman Lundåsen hur offentliga institutioner, som kommuner och det civila samhällets organisationer, tar lärdom av hur de senaste kriserna har hanterats och fortfarande hanteras.
– Kommuner, regioner och statliga myndigheter och även frivilligorganisationer som har byggt upp nära samarbeten och samverkan både inom och mellan organisationerna borde kunna dra nytta av det. De kontakter som har etablerats skulle kunna snabba på det initiala arbetet när en kris inträffar, avslutar Susanne Wallman Lundåsen.
Mer läsning
Lokalsamhälletillit före och efter flyktingkrisen, Susanne Wallman Lundåsen 2021
Engagement in Civil Society and Different Forms of Social Trust in the Aftermath of the European Refugee Crisis, Susanne Wallman Lundåsen 2022