Det här är en debattartikel, publicerad i svensk press, bland annat Svenska Dagbladet, SvD (12 maj, 2020).
Under covid-19 pandemin har våld mot barn uppmärksammats. Diskussionen har huvudsakligen handlat om risken för en ökad våldsutsatthet i nära relationer då folk blir tvungna att leva isolerade på grund av pandemin, om att redan utsatta barn kan få det värre och om faran för sexuella övergrepp på nätet. Men finns det någon vederhäftig statistik över hur det förhåller sig så här långt under covid-19?
Enstaka uppgifter finns baserade på hjälplinjer- och chattar riktade till barn av ett ökat antal samtal, men inga exakta siffror över tid har publicerats. I jämförelse har NCK:s Kvinnofridslinje inte kunnat konstatera något ökat söktryck. Barn- och ungdomspsykiatrin och barnmedicin har inte angett någon ökad tillströmning av patienter. I TV4:s kartläggning (22/4 2020) av 179 kommuner uppgav endast 20 stycken att antalet orosanmälningar har ökat under covid-19 pandemin. Statistik över anmälda brott i mars och april visade ingen tydlig indikation på ökat våld mot barn.
Har vi ett problem här?
Javisst, avsaknaden av en aktuell och vederhäftig statistik leder till att det blir vanskligt att utsäga huruvida våld mot barn generellt ökat under covid-19 pandemin eller inte.
Som det är nu famlar vi i sak till exempel när det gäller att ta ställning till olika prioriteringar. Besluten som måste tas blir då att till en stor del baserade på en förmodad risk, och data från andra länder, vilka kan ha valt alternativa sätt att hantera covid-19 pandemin jämfört med Sverige.
Det blir en angelägen uppgift att framöver studera hur barns utsatthet och våldsproblematiken skiljer sig mellan de olika länderna med de alternativa lösningarna. Men redan nu behövs en kvalificerad behovs- och konsekvensanalys i Sverige för en att förstå hur systemet fungerar som helhet. För att kunna göra detta behövs pålitliga siffror, så kallad indikatordata.
Bristande statistiskt underlag för beslut kan leda till negativa systemeffekter såsom nedprioritering av icke-akuta fall i sjukvården och socialtjänsten i väntan på en anstormning av mer brådskande fall. Risk finns för undanträngningseffekter och köbildning, vilka i sig kan skapa kostnadskrävande problem längre fram. Särskilt viktigt blir välgrundat, databaserat beslutsfattande vid eventuell ekonomisk recession till följd av pandemin.
Som en framförhållande åtgärd föreslår vi därför:
• Att hjälplinjer och chattar bidrar med redovisning av sin statistik som en viktig tidig indikator på behovet av stöd och förskjutningar i detsamma.
• Att nationella nyckelaktörer kommer samman och gemensamt definierar vilken sorts statistik gällande barns våldsutsatthet som bör följas upp.
• Att dessa data analyseras med expertstöd med beaktande av kända riskfaktorer för våld.
• Att detta uppdrag ges till vald myndighet med start snarast.
Sverige som samhälle har arbetat långsiktigt med barnskyddsfrågor sedan början av 1900-talet. Det finns skäl att anta att man lyckats bygga upp ett system som kan stå sig väl under krisen. Framsynta extrasatsningar på bland annat hjälplinjer gjorda tidigt under pandemin kan också ha gett ett välgörande bidrag till systemet. Förutom detta är det värt att uppmärksamma förmågan och kompetensen hos alla vårdnadshavare och de som jobbar med barn, och den genuina viljan att hjälpa de som behöver extra stöd. Därutöver har våra barn visat på en otrolig förmåga till anpassning, och klokt beteende som vi vuxna kan vara stolta över.
Men våld mot barn förekommer även idag och samhällssystemets motståndskraft ska inte tas för given. Tvärtom, den rådande situationen kräver att data följs upp och analyser görs konstant på ett logiskt och vetenskapligt sätt. Detta inte minst för det kommande arbetet med att bibehålla och förstärka skyddande samhällsstrukturer med också reformera dem ändamålsenligt och med en klok allokering av resurser.
Om Sverige lyckas att parera den förmodade ökningen av våld mot barn i den initiala krisen, blir detta en sensationell nyhet och proof of concept att proaktiva förebyggande insatser under en kris lönar sig. Det blir intressant att framöver se huruvida beslutet att hålla förskolor och skolor öppna kan ha varit en avgörande åtgärd för barnskyddet under covid-19. Detta vore också ett bevis för det som vi under presskonferenser hört Folkhälsomyndigheten beskriva för oss: Att hela folkhälsan finns i åtanke när beslut om olika åtgärder fattas.
Frågan om barns våldsutsatthet är viktig för samhället och bör ständigt ses över och stå högt uppe på agendan. För att möta kommande utmaningar bör gällande brister i tillgängligheten och uppföljningen av pålitlig och kunskapsbaserade data åtgärdas skyndsamt.
• Brå-statistik, misshandel, mars 2020.
• Brå-statistik, anmälda brott, april 2020.
Under covid-19 pandemin har våld mot barn uppmärksammats. Diskussionen har huvudsakligen handlat om risken för en ökad våldsutsatthet i nära relationer då folk blir tvungna att leva isolerade på grund av pandemin, om att redan utsatta barn kan få det värre och om faran för sexuella övergrepp på nätet. Men finns det någon vederhäftig statistik över hur det förhåller sig så här långt under covid-19?
Enstaka uppgifter finns baserade på hjälplinjer- och chattar riktade till barn av ett ökat antal samtal, men inga exakta siffror över tid har publicerats. I jämförelse har NCK:s Kvinnofridslinje inte kunnat konstatera något ökat söktryck. Barn- och ungdomspsykiatrin och barnmedicin har inte angett någon ökad tillströmning av patienter. I TV4:s kartläggning (22/4 2020) av 179 kommuner uppgav endast 20 stycken att antalet orosanmälningar har ökat under covid-19 pandemin. Statistik över anmälda brott i mars och april visade ingen tydlig indikation på ökat våld mot barn.
Har vi ett problem här?
Javisst, avsaknaden av en aktuell och vederhäftig statistik leder till att det blir vanskligt att utsäga huruvida våld mot barn generellt ökat under covid-19 pandemin eller inte.
Som det är nu famlar vi i sak till exempel när det gäller att ta ställning till olika prioriteringar. Besluten som måste tas blir då att till en stor del baserade på en förmodad risk, och data från andra länder, vilka kan ha valt alternativa sätt att hantera covid-19 pandemin jämfört med Sverige.
Det blir en angelägen uppgift att framöver studera hur barns utsatthet och våldsproblematiken skiljer sig mellan de olika länderna med de alternativa lösningarna. Men redan nu behövs en kvalificerad behovs- och konsekvensanalys i Sverige för en att förstå hur systemet fungerar som helhet. För att kunna göra detta behövs pålitliga siffror, så kallad indikatordata.
Bristande statistiskt underlag för beslut kan leda till negativa systemeffekter såsom nedprioritering av icke-akuta fall i sjukvården och socialtjänsten i väntan på en anstormning av mer brådskande fall. Risk finns för undanträngningseffekter och köbildning, vilka i sig kan skapa kostnadskrävande problem längre fram. Särskilt viktigt blir välgrundat, databaserat beslutsfattande vid eventuell ekonomisk recession till följd av pandemin.
Som en framförhållande åtgärd föreslår vi därför:
• Att hjälplinjer och chattar bidrar med redovisning av sin statistik som en viktig tidig indikator på behovet av stöd och förskjutningar i detsamma.
• Att nationella nyckelaktörer kommer samman och gemensamt definierar vilken sorts statistik gällande barns våldsutsatthet som bör följas upp.
• Att dessa data analyseras med expertstöd med beaktande av kända riskfaktorer för våld.
• Att detta uppdrag ges till vald myndighet med start snarast.
Sverige som samhälle har arbetat långsiktigt med barnskyddsfrågor sedan början av 1900-talet. Det finns skäl att anta att man lyckats bygga upp ett system som kan stå sig väl under krisen. Framsynta extrasatsningar på bland annat hjälplinjer gjorda tidigt under pandemin kan också ha gett ett välgörande bidrag till systemet. Förutom detta är det värt att uppmärksamma förmågan och kompetensen hos alla vårdnadshavare och de som jobbar med barn, och den genuina viljan att hjälpa de som behöver extra stöd. Därutöver har våra barn visat på en otrolig förmåga till anpassning, och klokt beteende som vi vuxna kan vara stolta över.
Men våld mot barn förekommer även idag och samhällssystemets motståndskraft ska inte tas för given. Tvärtom, den rådande situationen kräver att data följs upp och analyser görs konstant på ett logiskt och vetenskapligt sätt. Detta inte minst för det kommande arbetet med att bibehålla och förstärka skyddande samhällsstrukturer med också reformera dem ändamålsenligt och med en klok allokering av resurser.
Om Sverige lyckas att parera den förmodade ökningen av våld mot barn i den initiala krisen, blir detta en sensationell nyhet och proof of concept att proaktiva förebyggande insatser under en kris lönar sig. Det blir intressant att framöver se huruvida beslutet att hålla förskolor och skolor öppna kan ha varit en avgörande åtgärd för barnskyddet under covid-19. Detta vore också ett bevis för det som vi under presskonferenser hört Folkhälsomyndigheten beskriva för oss: Att hela folkhälsan finns i åtanke när beslut om olika åtgärder fattas.
Frågan om barns våldsutsatthet är viktig för samhället och bör ständigt ses över och stå högt uppe på agendan. För att möta kommande utmaningar bör gällande brister i tillgängligheten och uppföljningen av pålitlig och kunskapsbaserade data åtgärdas skyndsamt.
Mer läsning och källhänvisningar:
• Pressmeddelande från Bris.• Brå-statistik, misshandel, mars 2020.
• Brå-statistik, anmälda brott, april 2020.
