Marie Cronqvist är professor i historia med inriktning mot modern historia vid Linköpings universitet. Hon är bördig från norra Skåne och har arbetat på Lunds universitet som universitetslektor i journalistik och mediehistoria vid Institutionen för kommunikation och medier innan hon kom till LiU. Hon disputerade i historia 2004 och har haft Lund som hemmabas under hela sitt vuxna liv, men har även varit gästforskare i Italien, Tyskland och Australien.
– Det är spännande och roligt att byta miljö. Det var hög tid för mig att söka mig nya utmaningar. Det är hälsosamt att röra på sig. I jämförelse med andra länder är rörligheten bland svenska akademiker i allmänhet för liten. Jag hoppas att det finns möjligheter på LiU att odla och förädla min egen forskningsprofil, samtidigt som jag väldigt gärna arbetar i team och trivs med att bygga miljöer där andra kan växa.
Finansieras genom en generös donation
Professuren i historia med inriktning mot modern historia finansieras av en stiftelse för forsknings- och kulturändamål i Linköpings kommun. Enligt önskemål från grundaren Michael Cocozza, som tillsammans med sin hustru Catharina Högbom donerat 100 miljoner kronor till stiftelsen, är den första satsningen två professurer i historia vid LiU. Den ena innehas av David Ludvigsson och den andra av Marie Cronqvist.
– Satsningen är verkligen historisk – i alla tänkbara bemärkelser. Donationen saknar motstycke. Den måste vara en av de allra mest generösa donationerna till en humanistisk ämnesmiljö i Sverige någonsin. Allt detta förpliktigar såklart. Nu finns förutsättningarna för att bygga något starkt och jag ska självklart göra mitt allra bästa för att bidra. Men jag är inte ensam, utan har lyxen att få finnas i en miljö med många trevliga och skickliga kollegor.
Rör sig från kalla kriget till "Hesa Fredrik"
Marie Cronqvists forskning har haft sin tonvikt vid efterkrigstidens och kalla krigets kulturella föreställningsvärld i Sverige, Norden och Europa. Hon arbetar gärna utifrån kultur- och mediehistoriska perspektiv. Tidigare har hon haft projekt om bland annat det svenska civilförsvarets och det psykologiska försvarets historia, om radio- och televisionssamarbetet mellan Sverige och Östtyskland, och om kalla krigets minnesplatser.
– Just nu har jag två huvudsakliga forskningsprojekt igång. Dels är jag forskare och medlem i styrgruppen för ett stort forskningsprogram finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, där vi är 22 forskare från många olika discipliner inom humaniora och samhällsvetenskap som tillsammans utforskar apokalyptiska föreställningar från biblisk tid till nutid. Det är väldigt givande och jag har fått en djupare förståelse för den apokalyptiska traditionen i samarbetet med religionsvetare. Dels har jag ett eget projekt och en nordisk forskargrupp som i fjol fick medel från Vetenskapsrådets särskilda utlysning om beredskap och säkerhet. I det projektet ska vi forska om varnande ljudmiljöer och ett särskilt fokus ligger på utomhussirener, det vi i Sverige kallar "Hesa Fredrik" och Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA).
Forskning som får själen att vibrera
– Just nu är jag väldigt intresserad av det tvärvetenskapliga fält som kallas för historical sound studies, som utforskar olika aspekter på ljud, ljudmiljöer och lyssnande i ett historiskt perspektiv. Vårt nya projekt om sirener och varningssignaler kombinerar mitt mediehistoriska och kulturanalytiska arbetssätt med krigs- och totalförsvarsfrågor på ett spännande vis. Jag ser fram emot att fördjupa mig i det här och hänvisar till ett uttryck av den italienske historiefilosofen Benedetto Croce, ljudets historia ska "vibrera i historikerns själ".
VMA har använts i nästan hundra år i Sverige för att varna vid flyglarm, stora olyckor eller samhällsstörningar och Marie Cronqvist vill nu ta reda på vilken roll dessa offentliga, varnande ljud spelar i människors vardagsliv. Projektet ska bidra med kunskap om hur vi ska konstruera varnande ljudmiljöer i framtiden.
– Ända sedan jag skrev min avhandling har min forskning behandlat relationen mellan å ena sidan rädslor och hot, och å andra sidan trygghet och säkerhet. Idag är det mer relevant än någonsin. Dessutom har jag en samtidshistorisk utgångspunkt, det vill säga att jag försöker förstå den värld vi nu lever i med hjälp av kunskaper om förflutna skeenden och människor. För samtidshistorikern är historien alltid levande och öppen. Det förflutna är i den meningen aldrig fixerat utan ständigt uppe för revidering. Men det innebär inte att historien kan skrivas om hur som helst och med vilka syften som helst, något som vi ser fasansfulla exempel på både i Sverige och i vår omvärld. Därför måste en samtidshistoriker vara aktiv och samverka med det omgivande samhället, för att förankra historiedebatten i etablerad forskning och vetenskap.
