Det har gått 46 år sedan den där februarimorgonen när Lisbeth Hägg, idag samordnare på Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, IEI, började som praktikant på expeditionen i B-huset. Mycket har hänt sedan dess, både på jobbet och privat. I arbetsuppgifterna ingick bland annat administration av tentamen. Att som 19-åring berätta för studenterna vad de skulle och inte skulle göra var svårt i början minns hon.
– Jag var yngre än studenterna, det var inte lätt att ha auktoritet.
Administrationen sköttes analogt. En av Lisbeths första uppgifter var att uppdatera kompendiet för modern fysik – med sax, tejp och penna som främsta redskap.
– Det var mycket klipp och klistra. Det kunde vara tejpat tre-fyra gånger på en sida, hur tjockt som helst.
Praktiken ledde till ett vikariat på en annan del av universitetet och därefter till en fast tjänst – i mars 1980 anställdes Lisbeth som administratör på IKP, Institutionen för konstruktions- och produktionsteknik, och började jobba i A-huset. Resten är, som man brukar säga, historia. (2007 slogs IKP samman med EKI, Ekonomiska institutionen, och bildade då IEI).
Känns det som att det är lång tid?
– Nej, det gör inte det. Det är det som är så otäckt. Jag har aldrig haft tråkigt på jobbet. Det har varit utmanande hela tiden. Det är fascinerande hur fruktansvärt fort den här tiden har gått, säger hon.
Lisbeth har jobbat på olika avdelningar och varit delaktig i flera olika projekt. Idag jobbar hon vid avdelningen för Produktrealisering och samarbetar bland annat med LiU-Formula student, bistår studenterna i deras projektkurser och arbetar tillsammans med M-verkstan.
Karbonpapper och monokroma datorskärmar
Vad är största skillnaderna i arbetet från 70- och 80-talet mot i dag?
– Datorerna. I dag använder vi datorer till alla system. Allt från ekonomi, till resultat, till att kommunicera i team och mejl. Vi är helt datoriserade, förutom när vi kommer till arkivering.
Datorerna introducerades i arbetet under tidigt 80-tal. Lisbeth och hennes kollegor fick utbildning av datoravdelningen, som då bestod av en person. Systemet var dock inte särskilt smidigt.
– Jag kommer ihåg att det var svart bakgrund och grön text. Man var tvungen att skriva kommandon innan man skrev det man skulle göra.
Det gick så där?
– Det var inte speciellt bra grejer vi hade att jobba med.
”Man ifrågasatte inte”.
LiU har ändrats på fler sätt under åren. Som arbetsplats är det mer öppet och avslappnat idag, tycker Lisbeth.
– Den hierarkin som fanns när jag kom hit finns inte. Då var det nästan så man stannade i korridoren och bugade när professorn kom. Man skulle veta sin plats, man ifrågasatte inte. Idag låter det inte klokt, men så var det, säger hon, och tillägger att det var hennes upplevelse, nödvändigtvis inte allas.
Nu för tiden ser det som sagt annorlunda ut, att ha dialog med prefekt är till exempel betydligt lättare, tycker hon.
– Det är öppna dörrar. Vi måste kunna prata med varandra, annars kommer vi inte vidare.