Max Ahlqvist har jobbat på Epiroc Rock Drills AB i 15 år och är ingenjör med expertis inom gjutning. För tre år sedan påbörjade han doktorandstudier och forskar inom gjutna metalliska material, framför allt gjutjärn. Han jobbar primärt med utmattningsfrågor av material och bedriver forskning kring det.
– Grenen av utmattning jag håller på med brukar benämnas som gigacykel-utmattning. Det är när man har mellan cirka 100 miljoner till miljarder cykliska belastningar och försöker förstå och kunna förutsäga när och hur materialen går sönder. För att kunna skapa bättre designkriterier och riktlinjer för att få våra produkter att hålla bättre eller bli mer förutsägbara, säger Max Ahlqvist.
Forskningen och hans ordinarie arbetsuppgifter går i princip hand i hand.
– Jag jobbar till mångt och mycket med det jag forskar om, fast kanske på ett mer produktnära plan då. Det jag gör på jobbet är mycket mer knutet till våra produkter och konkretiserar ner det till tillämpning. Forskningen är lite mer teoretiskt, generell och grundläggande. Det är lite olika vinklar på samma sak, säger han.
Ville gräva djupare
– Jag kände att jag ville gräva ännu djupare i de frågeställningarna som jag arbetar med och få möjligheten att verkligen djupdyka, säger han.
Förutom att han som industridoktorand nu har tiden att ägna sig åt forskning så följer även flera andra fördelar, tycker han. Sedan Max började vid LiU har hans nätverk breddats – han har fått flera nya kontakter med expertis inom samma område och har hittat nya samarbetspartners.
– Det är väldigt givande att kunna ha dialog och nätverket med universitetet, och även det som man får via forskarvärlden. På ett personligt plan är det kul att få prova på att ha ett annat jobb, fast utan att byta på sätt och vis.
Varför ska man bli industridoktorand?
– Man ska bli industridoktorand om man har hittat ett tekniskt område som man är väldigt intresserad av, eller som gör en väldigt nyfiken, säger Max, som tycker att det är en fantastik möjlighet med flera fördelar.
– Sen är det mycket jobb, man ska gå kurser, man ska skriva papper. Som helhet är det ändå väldigt givande.
Han lyfter att man har universitetet i ryggen som både möjliggör forskningen och backar upp med kunskap, nätverk och de verktyg som behövs.
– På ett företag kan det vara svårt att hitta kompetens som kan hjälpa en och putta i rätt riktning. Universiteten är specialiserade på det, man har ett stort nätverk och dem är otroligt duktiga.
Eget initiativ
Vägen till att bli industridoktorand var inte utstakad från början. Det började med ett eget initiativ. Efter en process, som bland annat involverade samtal med arbetsgivaren och universitetet, mynnade det senare ut i en överenskommelse.
– Det är jag som har pushat för att få göra det här, jag tycker det är superkul. Det är verkligen ett privilegium att kunna ta det jag redan höll på med till nästa nivå och få tiden att gräva i det. Sen är inte allting guld och gröna skogar i akademin heller. Det kan vara frustrerande också. Det är lite som på jobbet, det är inte bara kul. Det finns lite administration och det finns alltid nedsidor. Men i det stora hela tycker jag det är väldigt rolig och lärorikt, säger Max Ahlqvist.
