Forskarna misstänkte att hormonet oxytocin kunde vara inblandat. Oxytocin är välkänt för sin vikt för sociala relationer mellan olika individer hos både människor och djur. Effekten av oxytocin hänger ihop med funktionen hos mottagarstrukturen, receptorn, som interagerar med hormonet i cellerna. Bland annat har tidigare studier tytt på att skillnader i hundars förmåga att kommunicera kan vara associerat med variationer i arvsmassan i närheten av genen som kodar för oxytocinreceptorn. Forskarna studerade därför 60 golden retrievers när dessa försökte klara ett olösligt problem.
– Först lärde sig hundarna att på egen hand öppna ett lock för att få fatt i en godbit. Därefter fick de försöka när locket var fastskruvat och därför inte gick att öppna. Vi mätte hur lång tid det tog innan de vände sig till ägaren för att få assistans, säger Mia Persson, doktorand vid Institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) och huvudförfattare till artikeln.
Sökte mer kontakt
Innan beteendetestet höjde forskarna hundarnas oxytocinnivåer i blodet genom att spraya hormonet i nosen. Som jämförelse fick hundarna också göra testet efter att ha fått en neutral saltvattensdusch på samma sätt. Forskarna samlade också in DNA genom att stryka en bomullstops på insidan av hundens kind och analyserade vilken variant varje individ hade av genen för oxytocinreceptorn.
Resultaten visade att hundar med en särskild genetisk variant av denna receptor reagerade kraftigare på oxytocinsprayen än andra. Deras hjälpsökande beteende mot ägaren ökade när de fick oxytocin jämfört med när de fick den neutrala saltlösningen i nosen. Forskarna menar att resultaten hjälper oss förstå hur hundar förändrats under domesticeringen. De analyserade nämligen också DNA från 21 vargar och fann samma genetiska variation bland dem. Det talar för att den genetiska variationen fanns redan när hundens domesticering började för 15 000 år sedan.
– Det tyder på att människor valde ut vargar med särskilt gynnsam förmåga till samarbete när hundarna domesticerades och sedan avlade vidare på dem, säger Mia Persson.
Ledtråd till att förstå oss själva?
Den genetiska variation forskarna studerat påverkar inte själva oxytocinreceptorn, utan är en markör som används av praktiska skäl. Det behövs ytterligare forskning för att ta reda på mer exakt vilka skillnader i arvsmassan som ligger bakom de effekter man sett.
Per Jensen framhåller att studierna visar hur socialt beteende till stor del styrs av samma genetiska faktorer hos olika arter.
– Oxytocin är oerhört viktigt för vårt eget sociala samspel med andra människor. Dessutom har vi liknande variation i gener inom det här hormonsystemet. Studier av hundars beteende kan därför hjälpa oss förstå oss själva och kanske på sikt bidra till mer kunskap om olika sociala funktionsstörningar, säger han.
Forskningen har finansierats med stöd av Europeiska forskningsrådet (ERC).
Artikeln: Intranasal oxytocin and a polymorphism in the oxytocin receptor gene are associated with human-directed social behavior in golden retriever dogs, Persson, M.E., Trottier, A.J., Beltéky, J., Roth, L.S.V., Jensen, P., 2017, Hormones and Behavior 95, 85–93, publicerad online 17 augusti 2017. doi:10.1016/j.yhbeh.2017.07.016
