Utredaren Lena Grafl demonstrerar en mobilapp hon var tvungen att installera när hon senast besökte sin gamla hemstad Odessa. I Ukraina aktiveras den varje gång flyglarmet går.
Rummet på Barnafrid i Linköping fylls av ett hjärtskärande ljud. Samtidigt hörs en röst som på ukrainska uppmanar oss att söka skydd. I Odessa går larmet tre-fyra gånger om dagen. Ibland följs det av rysk raketbeskjutning, ibland inte, men oron är invånarna tvungna att leva med – hela tiden.
Lena Grafl stänger av appen och det blir befriande tyst. Hon säger:
– Vi har sett att de som arbetar med barn blir utbrända. De bor i en miljö med ständiga flyglarm och bombningar. De måste hjälpa sig själva och sin familj och kanske har de en man som kämpar vid fronten. Samtidigt ska de hjälpa barn som kommer. Det är jättesvårt.
Konkreta utbildningar efterfrågas
Sedan i höstas har hon och kollegan Olga Granlöf på Barnafrid utrett vilket stöd de som jobbar med barn i Ukraina är i behov av. De har intervjuat nyckelpersoner och gjort enkäter med bland annat psykologer och socionomer över hela det krigsdrabbade landet. Det finns också en nära kontakt med socialdepartementet i Kiev.
Undersökningen visar att de tillfrågade ukrainarna efterlyser mer kunskap om hur man bemöter barn i kris.
– De vill ha konkreta utbildningar. Hur ska de prata med barn som är tre år? Hur ska de prata med barn som gråter för att pappa är vid fronten? Man får inte backa. All forskning och erfarenhet visar att små möten kan vara avgörande för hur ett barn landar på andra sidan. Att man fått en blick, en vänlig klapp, säger Olga Granlöf som själv är socionom.
System för minskad stress
Utbildningarna ska ge de yrkesverksamma tydliga rutiner och metoder att hålla sig till. Något som krävs när man lever under stor press.
– När du är utmattad måste du ha något att hänga upp dig på. Då minskar stressen, då blir man mer säker på sig själv. Det vi behöver är att ta fram ett system för människor att hålla sig i, säger Lena Grafl.
Undersökningen visar också på ett behov av återhämtning och personlig handledning på plats, men Barnafrid har hittills inte skickat ner några medarbetare till Ukraina. Problemet är säkerheten.
– Det krävs omfattande säkerhetsarrangemang och det är en försäkringsfråga. Men vi har våra samarbetspartners på plats, säger Laura Korhonen som är avdelningschef för Barnafrid.
Men hur farligt livet är framgår tydligt.
– Universitetet i Zaporizjzja gör ett jättearbete, men nu kom beskedet att de bombats. Det är flera döda, säger Lena Grafl.
I staden Charkiv finns flera samarbetspartners, men det är osäkert hur det är med dem. Bomberna faller även där.
Oöverskådliga skador
Vid det här laget är fred bara ett dimmigt minne för många barn i Ukraina. Trots det svarar mer än hälften av de yrkesverksamma i enkäten att situationen är acceptabel. Men det är så det mänskliga psyket fungerar, menar Lena Grafl och Olga Granlöf. Man sluter sig i ett skal och försöker överleva.
I själva verket kan inte ens barns mest grundläggande behov uppfyllas just nu. Det finns begränsade möjligheter att leka eller att ha kompisar och mycket skolundervisning sker online.
– Så hur påverkar det ett litet barn? Det blir brister som lagras. Vi står inför stora behov som bara kommer att öka och det kommer att vara länge. Hur kan vi mäta de skadorna? Jag tror inte ens någon vågar, säger Olga Granlöf.
Ukrainska erfarenheter ger kunskap
Från länder som varit i krig vet man att konsekvenserna för människors hälsa märks i minst två generationer efteråt. Ukraina vet det också. Sedan 1920-talet är det bara någon enstaka generation som enbart fått uppleva fred under sitt liv. Men det betyder att Ukraina har en hel del att lära ut. En del av Barnafrids uppdrag är därför att samla ukrainska erfarenheter som kan stärka den svenska krigsberedskapen och bidra med kunskap till utbildningar i Sverige.
– Man kan hjälpa varandra att hålla uppe hoppet. När jag pratar med yrkesverksamma i Ukraina tror jag att det spelar stor roll för dem att jag lyssnar och bekräftar. Det är kanske en liten del av återhämtningen, att någon annan lyssnat och förstått vad de gör, säger Olga Granlöf.
