Det där hade kunnat bli slutet på en diskussion med en gammal man. Men när orden kommer från Robert Cailliau så är det tänkvärt. Vi träffar honom på IDA:s 40-årsjubileum där han är en av huvudföreläsarna. Institutionen för datavetenskap (IDA), vid Linköpings universitet, var tidig med att sätta upp webbserver. Internets utveckling var också något som forskare och studenter i Linköping följde mycket noga.
Efter att ha skrivit ned sitt förslag om hypertext så befann sig Robert Cailliau i utvecklingens framkant. Men det förstod han inte då.
Foto Magnus Johansson − Jag har alltid haft en ingenjörs synvinkel. Det är gränssnittet mellan människa och maskin som driver mig. Det första jag gjorde under mina doktorandstudier inom teknik, som jag aldrig avslutade, var att organisera om labbet så att det skulle vara lättare att samla in all data. Jag insåg att jag måste förstå mer om datoranvändning så därför reste jag till USA för att studera det, trots att det inte var det primära i mina doktorandstudier.
När han var tillbaka på universitetet i Gent i hemlandet Belgien så var det på en annan avdelning, i ett labb för styrsystem . Och så småningom kom han till CERN i Genève där han gjorde karriär och blev chef för datoravdelningen. CERN är världens största partikelfysiklaboratorium. Forskarnas behov av att ta del av stora mängder information från CERN är omättligt. Detta gjorde CERN till Europas i särklass största internet-nod.
"Bara fullt av knappar"
− CERN är fysik på högsta nivå. Men egentligen är det en enorm mängd datoranvändning. Kopplingen mellan människa och maskin var uppenbar när CERN skulle bygga om ett av accelerator-kontrollsystemen i slutet av 1970-talet. Det var bara fullt av knappar. Inte speciellt användarvänligt. Och det blev en stor del av mitt arbete.CERN är inte ett isolerat laboratorium, utan snarare kontaktpunkten för en stor gemenskap som omfattar tusentals forskare från över 100 länder. Forskarna tillbringar relativt lite tid på CERN-webbplatsen, vanligtvis bearbetar de resultaten på sina hemma-universitet och nationella laboratorier i sina hemländer. Pålitliga kommunikationsverktyg är därför viktiga.
− Man kan lätt tro att CERN anställer fysiker. Men de gör bara sina experiment här. CERN-personalen består av ingenjörer och administratörer.
Forskarna tog tidigare del av informationen främst via kopior av magnetband, fjärråtkomst till databaser, e-post och filöverföring. Det var en process som på olika sätt var komplicerad.
Robert Cailliau hade redan visat att han var lösningsorienterad på många andra sätt, som när han tidigt utvecklade ett ordbehandlingsprogram.
− Det var i den här människa till maskin-kontexten som jag skrev ett förslag om att studera hypertexter i datanätverk. Det var ett sätt att effektivisera tillgången till informationen.
Starten för world wide web
Nästan samtidigt hade en annan medarbetare, Tim Berners Lee, tagit fram ett liknande förslag: ”Information management – a proposal”. Det var fjorton sidor långt, och i dag refererar man till det som starten för world wide web (WWW). I marginalerna fanns markeringar med frågetecken och synpunkter från chefen, Mike Sendall.− ”Vague, but exciting” är den mest kända kommentaren. Senare fanns den upptryckt på t-shirtar i CERN:s souvenirshop.
Mike Sendall visste att Robert Cailliau jobbade på något liknande och bad honom att titta på Tim Berners Lees förslag.
− Jag läste och utbrast: ”Det är här är vad vi måste göra”. Här var det någon som hade tänkt på samma sak, och gått ännu längre!
De två arbetade sedan tillsammans i projektet som senare kom att innefatta ytterligare två medarbetare. Idén var att lämna den gemensamma filmetoden, som fanns i CERN:s dokumentationssystem och i stället använda hypertextmodellen som uppfanns av Ted Nelson, på 1950-talet. Enligt Tim Berners Lees förslag skulle systemet med hypertext stödja länkar mellan flera servrar på oberoende datorer. Och det skulle tillåta samtidig åtkomst av många användare från vilken dator som helst på internet.
En enda teckensträng
Detta möjliggjordes av "URL", Universal Resource Locator, som i en enda teckensträng kombinerade fjärrserverns åtkomstprotokoll, serverns namn och fjärrdokumentets identifiering.− Vi använde en NeXT-dator som server, den har sedan blivit historisk. Det är fortfarande lite fascinerande att vi bara var fyra personer som gjorde detta.
− Jag tänkte inte globalt från början. Jag såg det mer som ett samarbetsverktyg för akademiker. Men jag minns att jag var irriterad över att internet saknade ett betalningssystem för överföring av information. Därför började kommersiella sajter att förlita sig på reklam i sin affärsmodell.
Hur välkomnades det nya konceptet bland forskarna?
− En del gillade det. Men fysikerna ville inte att CERN skulle investera i det. Det var inte fysik och det var inte prioriterat. Jag hade full förståelse för det. Jag insåg snabbt att det här måste ut ur CERN. Jag ville ha en kontakt med EU-kommissionen om det. 1991 skrev vi en artikel om att göra hypertexter över ett nätverk, till en forskarkonferens om hypertext. Den refuserades med hänvisning till att inget var nytt. Men vi fick göra en poster-presentation på konferensen.
Jag gillade inte namnet
world wide web
Portarna hade öppnats. Intresset för det nya konceptet som fick namnet ”world wide web” växte lavinartat.
− Jag gillade inte namnet ”world wide web”. Det var för långt. Vid CERN vid den tiden var saker ofta uppkallade efter grekiska eller romerska gudar. Jag föreslog något från nordisk mytologi, som Loke. Men Loke var ju budbäraren som använde falska nyheter för att uppröra gudarna. Så … ja, det kanske inte hade varit så dumt ändå, säger Robert Cailliau och ler lite snett.
Hela tiden fick han frågan om CERN:s nästa steg. Hur skulle de hålla nätverket och datorkraften uppe? Hur skulle de underhålla mjukvaran?
Vi var säkra på att idéerna
inte borde kommersialiseras
− Jag blev mer och mer övertygad om att det måste ut ur CERN. Vi var säkra på att idéerna kring WWW inte borde kommersialiseras. Tim Berners Lee förstod att det skulle leda till fragmentisering och olika system som skulle konkurrera med varandra.
Källkoden släpptes
Robert Caillau tillbringade månader i diskussioner med CERN:s jurister. Den 30 april 1993 släppte CERN källkoden för world wide web i en publik domän. EU-kommissionen godkände sitt första webbprojekt (WISE) i slutet av samma år, med CERN som en partner. En första version av webbläsaren Mosaic släpptes samma år av National Center for Supercomputing Applications (NCSA) vid University of Illinois.− Jag skrev förslaget om att sätta webben i en publik domän. Det signerades av CERN:s direktörer. Det innebär att man kan ladda ner mjukvaran fritt men man kan inte sälja den, patentera eller göra något med idén. Det var avgörande. World wide web var nu helt fritt att nå.
− Man kan sälja webbläsare och man kan sälja tjänster. Men idén och själva standarden skulle vara fri. Det viktiga var att allt blev ”inter-operativt”. I slutet av 1993 konstaterade
Tim Berners Lee att vi behöver ett slags organisation som gör att alla använder samma sak. Vi var måna om att man skulle göra sidor som fungerar i alla webbläsare.
Ett ”Web Consortium” startades, där alla kommersiella företag skulle samlas och anta samma standarder över hela världen. Bakom låg CERN, INRIA (Institut National pour la Recherche en Informatique et Automatique) och MIT (Massachusetts Institute of Technology). 1995 lämnade CERN över konsortiet, till INRIA och MIT.
Vi såg tidigt problemVad är du mest stolt över?
med säkerheten på internet
− Inte så mycket över mitt förslag. Snarare över de stora webbkonferenserna som jag arrarangerade i ungefär tio år. Men sammantaget är det förstås något jag inte vill vara utan. Det har inte gjort mig rik. Men det tog mig ut på ett stort äventyr och jag har fått träffa väldigt många intressanta människor.
Är det något med webben som borde ha gjorts annorlunda?
− Vi såg tidigt problem med säkerheten på internet, att det saknades betalningssystem och möjligheter att identifiera sig. Ser man internet som en ren infrastruktur så kan man säga att det är webbsidornas skapare som bär ansvaret. Men vi vet ju i dag att problemet är större än så.
Friheten att lägga ut och ta del av information på nätet är en svår fråga för Robert Cailliau:
När det gäller datoranvändning
så finns inget värre än en bunt nördar
− Det var nördarna som designade nätet som inte brydde sig om säkerhet, betalning och identifiering. Bland dem fungerade frihet som en trevlig idé. Det fungerar i den akademiska världen, eller så länge ingen vill skada någon annan. Men ute i samhället skulle man sätta ett lås på dörren för att skydda sin egendom, säger han.
Sedan tystnar han och tänker han en stund:
− När det gäller datoranvändning så finns inget värre än en bunt nördar. De vill bara börja i vänstra hörnet och skriva programkod. De ser bara vad som går att göra. Inte vad som verkligen behövs. Inte vem som ska ha det. De vill inte diskutera målgrupp och konsekvenser. De vill inte sitta ner och tänka på riktiga människor.
Hur använder du internet själv?
− För mig är internet en stor hatkärlek-relation. Jag använder det nog ungefär som de flesta gör. Fast jag har inga molntjänster. Jag gillar inte att det är så svårt att hålla sig undan dem. Hela tiden får du påminnelser och påstötningar. Och så ogillar jag reklamen. Det är irriterande hur den söker upp dig.
Sociala medier står inte högt i kurs:
− Nej, de tar upp alldeles för mycket av människors tid och uppmärksamhet. Samtidigt är internet som vägar. Du kan köra på dem för att det är kul, eller transportera saker. Det har sina dåliga och sina bra sidor. Du kan få så mycket bra. Men folk slösar sin tid. Jag undrar hur vi ska ändra på detta. Den frågan kommer vi att ställa oss länge.
Vad oroar du dig för i framtiden?
− Jag är egentligen inte så bekymrad över internet. Jag tror att vi i stället behöver ha ett större fokus på den globala uppvärmningen, klimatet, och befolkningsutvecklingen på jorden, säger Robert Cailliau.
