– Även om Nobelpriset tycks självklart som ett slags världspris idag, tog det decennier för det att bli det. Man kan till och med diskutera om det ens var avsikten under de inledande åren, säger Jacob Habinek på Institutet för analytisk sociologi vid Linköpings universitet.
Han har följt litteraturprisets utveckling åren 1901–1966 med hjälp av Svenska Akademins arkiv. Genom statistiska modeller har han analyserat vilka som hade ett avgörande inflytande över besluten, men han har också granskat protokollen för att se hur resonemangen gick. Resultaten publicerades nyligen i tidskriften Poetics.
Från lokalt till transnationellt
I den kvantitativa delen av undersökningen har han tittat på var nomineringarna för varje år kom ifrån och delat upp dem i tre nivåer. Den första är transnationell och talar om hur många länder som nominerat en given kandidat, med undantag för kandidatens hemland.
Den andra är nationell och visar om kandidaten blivit nominerad av sitt eget land. Den tredje kallar Jacob Habinek lokal och talar om ifall en kandidat nominerats av någon Det finns värre saker för ett pris än att vara kontroversiellt, säger Jacob Habinek. inom Svenska Akademin. Sedan har han jämfört det med vem som slutligen fick priset.
Genom att dela upp de undersökta åren i tre perioder har han kartlagt hur Svenska Akademins avvägningar mellan de olika nivåerna förändrats.
Prisets tre perioder
Den första perioden mellan 1901 och 1919 utmärker sig genom att Akademin föredrar kandidater med starkt stöd från sitt hemland. Särskild tyngd har nomineringarna från nationella akademier i stora europeiska länder som Frankrike och Tyskland. Utifrån protokollen tolkar Jacob Habinek det som att det beror på att man delar samma, snävt konservativa, syn på vad god litteratur är.
För varje Nobelpris skrivs det hundratals artiklar om varför det var ett dåligt beslut.
Under nästa period, som är mellankrigstiden, är Svenska Akademin mer splittrad. Den konservativa falangen finns kvar, men det finns också nya, yngre ledamöter som har andra ideal. De är sällan det råder full enighet och ibland kommer man inte ens fram till beslut. Dessutom minskar de internationella nomineringarna. Följden blir att de enskilda ledamöternas personliga tyckanden får stort genomslag.
Andra världskriget innebär en stor förändring. Under ny ledning ändrar Svenska Akademin vilka som får nominera. Förutom ledamöterna själva gäller det nu universitet i hela världen, men även internationella författarorganisationer som PEN-klubben. Resultatet blir att gruppen möjliga kandidater blir mer varierad, både när det gäller nationalitet och vad de skriver. Till exempel får Winston Churchill, den sovjetiske författaren Boris Pasternak och filosofen Jean-Paul Sartre priset.
Fördel att vara kontroversiell
Jacob Habinek drar slutsatsen att det är de internationella nomineringarna som har störst tyngd under efterkrigstiden. Det är först då som Svenska Akademin hittar ett sätt att jämka samman det lokala, nationella och transnationella perspektivet, menar han.
Det är också nyckeln till hur Nobelpriset i litteratur, trots att det ofta ifrågasätts, kan fortsätta att behålla status och relevans: genom att Svenska Akademin är lyhörd för omvärlden, men inte för mycket. Att bara följa de rekommendationer som kommer in riskerar att göra priset irrelevant, menar han.
–För varje Nobelpris skrivs det hundratals artiklar om varför det var ett dåligt beslut. Men det finns värre saker för ett pris än att vara kontroversiellt, eftersom det betyder att folk bryr sig och diskuterar om ett beslut verkar rimligt eller inte, säger Jacob Habinek.
Forskningen har finansierats av Riksbankens Jubileumsfond.
Artikel: How the Nobel became a world prize: Scalar mediation in the global literary field, J Habinek, Poetics, publicerad online oktober 2023, doi: doi.org/10.1016/j.poetic.2023.101822
