”Det här är det viktigaste som hänt mig under min doktorandtid”
Doktoranderna var över förväntan nöjda. Hela upplägget, dynamiken och vänskapen som utvecklades i gruppen gjorde starkt intryck på alla. Viveka var både glad och berörd över den glädje hon mötte från hela gruppen. Diana Holmqvist, en av de deltagande doktoranderna, brottas med många komplexa frågor i slutfasen av sin forskning. Hon uttrycker ett stort behov av att veta hur forskning ska och kan kommuniceras på ett tillgängligt och rättvist sätt.
– Det har varit extremt viktigt att få mötas under en ”fredad tid” med en bredd av människor från olika inriktningar. Vi har inte dessa gränsöverskridande möten naturligt. I kombination med ett antal expertföreläsningar inom multimodal kommunikation och kreativa angreppsätt, så som konst och drama. Det är så värdefullt, säger Diana.
Att producera forskning är helt annorlunda än att presentera forskning för offentliga läsare och publik. Oavsett om det handlar om att skriva populärvetenskap, göra videor, blogga, twittra, göra intervjuer eller tala i olika offentliga forum, så är forskningskommunikation en färdighet i sig. Internatet har gett doktoranderna utrymme att fundera över hur deras forskning kan nås av dem den berör i vardagen.
– Jag har verkligen blivit influerad, speciellt vid en av våra workshops där vi blev inspirerade att kommunicera via konst och drama. Det kändes först obehagligt, nästan provocerande. Men sen så fantastiskt. Då kände jag att nu kan jag göra vad som helst, säger en av doktoranderna, Pontus Larsen.
Därför ger Viveka tillbaka
Viveka Adelswärd inledde internatet med en berättelse om sig själv, om forskningsintressen och om att hitta hem i den akademiska världen. Hon delgav även bakgrunden till donationen. För en tid sedan berättade Viveka för sin familj om att hon ville testamentera pengar till LiU. Då reagerade en av hennes söner och sa, ”Men mamma, donera dina pengar nu i stället, så att du kan ta del av hur din gåva kommer till användning. Du är alldeles för nyfiken för att missa det”. Det fick Viveka att bestämma sig.
- Det är så tillfredställande att få ge detta, det har varit viktigt för mig länge. Som lärare och handledare har jag upptäckt hur roligt det är att ge förutsättningar för andra att lyckas. Dessutom känner jag mig väldigt tacksam mot mitt liv och tacksam över universitetet och dem jag har mött där. Därför vill jag ge tillbaka, säger Viveka.
Med öppna sinnen och nyfikenhet
Viveka drivs av nyfikenhet och brinner för språk och kommunikation. Hon har en förkärlek för människor som väljer att gräva ner sig i saker för att förstå och sedan förklara det för andra. När Viveka får frågan vad som har varit mest givande för henne i sina olika roller på LiU – från student till föreläsare, universitetsadjunkt, doktorand, forskarassistent, docent och slutligen professor i samtalsforskning, svarar hon.
– Jag har alltid insett att mina idéer i själva verket haft sitt ursprung i texter som kom till liv på seminarier, i undervisning och handledning, i diskussioner på fikat och under våra fester. Hela doktorandperioden var ett enda sammanhängande seminarium, intellektuellt stimulerande och mycket krävande, säger Viveka.
Viveka tillhörde institutionen Tema K vid LiU, som inte finns längre. Under institutionens guldålder på 80-talet valde LiU att inte kopiera det traditionella sättet att organisera forskning, enligt en strikt disciplinstruktur. Av olika anledningar förändras ett universitets institutioner både innehållsmässigt, organisatoriskt och ekonomiskt över tid - även vid LiU
– Det känns extra viktigt för LiU att genom Vivekas donation fått möjliggöra detta kunskapsinternat. Internatet visade tydligt att doktoranderna har det där öppna sinnet och viljan att lösa kommunikativa uppgifter på nya sätt. De är uppenbart nyfikna på andra perspektiv och vill absolut veta mer om hur man kan ta sig fram eller lysa i den akademiska världen, säger Josefina Syssner, prefekt och biträdande professor på Institutionen för kultur och samhälle (IKOS).
