Rapport om civila insatspersoner, CIP, i förort

Konceptet CIP i förort verkar fungera och uppfattas som positivt av de involverade. Ett agerande på ett enda larm kan dessutom rädda liv och detta har inträffat flera gånger, t ex vid hjärtstopp. Det visar den vetenskapliga utvärderingen av försöket med civila insatspersoner i utanförskapsområden.

Övning med civila insatspersoner. Övning med civila insatspersoner utanför Stockholm.

CARER rapport 2020:30 visar också att det finns tydliga skillnader mellan CIP i förort och landsbygd samt att det har varit svårare att engagera CIP i storstad/förort/utanförskapsområden än på landsbygd. I fallet CIP i förort är engagemanget i princip alltid individuellt det vill säga en person åker ensam på ett larm.

I små samhällen/landsbygd är engagemanget däremot alltid kollektivt och utmaningen snarare att hindra att för många CIPar åker samtidigt. Förklaringarna kan naturligtvis vara flera och kan innefatta t ex språkbarriärer och kulturella avstånd. Det här betyder inte att konceptet civil insatsperson i socio-ekonomiskt utsatta områden inte fungerar, bara att det tar mer tid och resurser att starta upp och rulla ut.

Läs mer om projektet här: Civila insatspersoner ökar tryggheten i utanförskapsområden

I rapporten föreslås följande åtgärder för att vidareutveckla konceptet CIP i förort.

  • Att det tas fram en styrmodell för att etablera konceptet civil insatsperson. Modellen kan bland annat reglera ansvar och arbetsuppgifter internt inom räddningstjänst, mellan räddningstjänster och mellan räddningstjänst och övriga aktörer t ex SOS Alarm, Polis, Socialtjänst och – i städer – kommunala fastighetsbolag.
  • Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
  • Vikten av att bygga grundförståelse och tillit – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella responsorganisationerna – bör inte underskattas.
  • Att både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar kommer att krävas för att utveckla och upprätthålla samverkansformen. Erfarenhetsutbyte via existerande CIP-nätverk, d v s räddningstjänster som infört CIP-konceptet, är ett annat förslag
  • CIP i förort verkar inte uttala samma behov av återkoppling efter varje larm som i CIP i glesbygd och på landsbygd. Det behöver dock inte betyda att den inte behövs, både för att utveckla och förbättra samverkansformen, samt för eventuella behov av att bearbeta händelsen.
  • Sociala medier (FB) verkar vara ett effektivt sätt för CIP att kommunicera med varandra och räddningstjänsten och leverantör efter larm, dock förutsätter detta eldsjälar.
  • Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom reflexvästar, hjärtstartare (när möjligt), handsläckare och kit med första hjälpen material.
  • Befintlig teknik och ICT-stöd, där mobiltelefoner, geofencing och GPS är en förutsättning, fungerar tillräckligt väl men för att initiativet ska expandera och spridas till fler kommuner föreslås utökad funktionalitet.
  • Utveckling av samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer, inklusive prioriteringar av krav och funktioner på framtida ICT-artefakter ,bör ske användarcentrerat tillsammans med CIP-ar.
  • En viktig faktor för framgången är att det finns ledare (tydliga ambassadörer) i lokalsamhället som har förmågan att driva och styra övriga CIP-ar.
  • Fastighetsbolagen, i synnerhet allmännyttan, har goda möjligheter att förebygga bränder genom installation av brandvarnare.

Rapporten har skrivits inom ramen för projektet Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort som är ett forskningsprojekt finansierat av Brandforsk med delfinansiering av det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet Effektiv räddning på framtidens skadeplats.

  • Läs hela rapporten 

Senaste nytt från LiUVisa/dölj innehåll