− I dag är entreprenörskap ett välkänt begrepp. Men det ansågs inte så fint när vi började med det här på tidigt 1990-tal. Vi var nog tio år före vår tid. ”Ska allting vara entreprenörskap?” var det någon som sa och undrade varför vi ska lägga resurser på det, berättar Magnus Klofsten, professor inom innovation och entreprenörskap vid LiU.
Under första halvan av 1980-talet hade flera blivande stora techbolag från Linköping grundats: Sectra, IFS och Intentia, till exempel. Initiativtagarna studerade eller hade studerat vid LiU.
Fick en avgörande fråga
Samma år som Linköping science park (Mjärdevi) grundades, 1984, var Magnus Klofsten färdig med sin grundutbildning och på väg ut i arbetslivet. Många av hans studentkamrater kände lockelsen till finansvärlden. Magnus Klofsten var inget undantag.
− Men så fick jag frågan om jag ville vara med i ett forskningsprojekt med fokus på riskkapital. Ett erbjudande man inte kunde tacka nej till.
Hans avhandling om tidiga utvecklingsprocesser i teknikbaserade företag, från 1992, ligger till grund för en handbok i startup-företagande som används fortfarande. Han fortsatte sina studier av uppstart och entreprenörskap med avstamp i begreppet affärsplattformen. Och samverkade både inom och utanför universitetet, inte minst med Mjärdevi science park.
Allra först kallade vi
den 'förkuvösen'
− Vi startade tillsammans med Mjärdevi-vd:n Sten Gunnar Johansson Sveriges första företagsinkubator, allra först kallade vi den ”förkuvösen”. Och i förlängningen, tio år senare, blev den LEAD som den heter i dag.
Triple helix-modellen
Ungefär samtidigt med Magnus avhandlingsarbete lade den amerikanska forskaren Henry Etzkowitz (Stanford University) fram teorierna om triple helix-modellen, alltså att det kan finnas ett samspel mellan akademien, näringslivet och det offentliga.
− Det handlar om olika former av ekosystem. Triple helix är en modell som ofta används som ett framgångskoncept. Offentliga myndigheter inom staten, regioner och kommuner kan stötta industrin, och driva olika program för att hjälpa unga företag. Akademien kan bidra med forskning och innovation. Vi kan också driva utvecklingen av processerna inom entreprenörskap, säger Magnus Klofsten.
En kritisk massa
− I båda de här miljöerna finns en kritisk massa av människor, innovationer och en samverkan mellan olika myndigheter, akademien och näringslivet, säger Magnus Klofsten.
Han har även grundat och deltagit i arbetet med att bygga upp kompetenscentrum vid LiU, som, CIE, HELIX 1, HELIX 2 och AgoraLink. De handlade om att utveckla starka kopplingar mellan forskning och praktik.
− Etzkowitz satt med i HELIX international advisory board. Jag brukar säga att det finns många regler inom akademien men också oändliga möjligheter, bara man vill. Och lyckas att attrahera resurser och rätt personer.
Coacha entreprenörer
Kanske lever Magnus Klofsten som han lär. Han har tagit chanserna och utvecklat idéerna när de har kommit. Tidigt kom tankarna på stöd och coachning för entreprenörer.
− Vi på LiU startade under 1986 tillsammans med nätverket SMIL i Linköping det så kallade Utvecklingsprogrammet för mer etablerade företag, och några år senare även Entreprenörskapsprogrammet som fokuserade på start av nya företag. I utvecklingsprogrammet engagerades entreprenören och företagsbyggaren Uno Alfredén som ledare och vi arbetade med att coacha deltagarna. Programmet blev något av en ’institution’ för växande företag med rötter i LiU.
Han beskriver hur flera företag i regionen sökte sig till programmen.
Vad var själva grundidén?
− Det skulle vara skarpt läge direkt, absolut inte någon kurs. Det var både lite kontroversiellt och genialiskt. Det måste vara relevant och givande och kännas viktigt. Entreprenörerna utvecklar företagets affär och ”masserar” sina knäckfrågor. Med stöd från programledningen. Deltagarna blir utmanade och får jobba mycket hårt med sina frågeställningar.
Magnus Klofsten minns ännu att programmet började leva sitt eget liv.
Vi körde programmet i
olika former i många år
− Vi fick samtal från andra regioner, kommuner och science parks i Sverige som ville ha programmet. Vi körde programmet i olika former i många år. I dag finns flera enskilda kurser i entreprenörskap som en integrerad del i flera av LiU:s utbildningar. Drygt 500 studenter per år läser på något sätt en entreprenörskapskurs vid LiU. Det kan jag förstås känna viss stolthet över.
På senare har han vänt blicken inåt i organisationerna och fokuserar på internt entreprenörskap, det som brukar kallas intraprenörskap, någon han publicerat flera studier om.
Nå, ska allting vara entreprenörskap?
− Kanske inte allt, men väldigt mycket. Det finns många, många fler entreprenörer än vi tänker på. Men man ser inte på sig själv som en. I en organisation handlar det ofta om att ta initiativ, starta och att driva projekt, att vara tidig med en idé som löser ett problem, säger Magnus Klofsten.
− Forskningen visar att en förutsättning för att vara ett entreprenöriellt universitet är att det finns ett starkt intraprenörskap. Och det finns absolut vid LiU.
Hur ser framtiden ut för östgötaregionens LiU-avknoppningar?
− Det är tydligt att inga nya globala storföretag har knoppats av från LiU på många år. Kanske beror det på att de mest lysande talangerna snabbt blir uppköpta. Förutsättningarna är dock mycket gynnsamma. Vi har både Linköping science park och Norrköping science park, två mycket framstående parker, samt en toppklassig företagsinkubator i Lead. Det råder dessutom ingen brist på kompetens, innovativa företagsidéer och entreprenörsanda. En annan observation är att företag som startar som avknoppningar från LiU ofta stannar kvar i regionen – något som lovar gott för vårt framtida näringsliv, svarar Magnus Klofsten.
