– Efter drygt 40 års forskning och politiska förhandlingar beslutade Sveriges regering i januari att godkänna ett slutförvar för det mest radioaktiva avfallet från våra kärnkraftverk, kärnbränslet. Det ska kapslas in i koppar för att sedan omslutas av urberg och bentonitlera, 500 meter under jord i Forsmark, Uppland. Till slutförvaret hör även att ta fram en varningstext som måste fungera över mycket lång tid framöver.
Det är ett utmanade uppdrag, minst sagt, för Anna Storm, professor, och Thomas Keating, postdoktor, båda vid avdelningen för teknik och social förändring vid Linköpings universitet, som fått ansvaret för varningstexten.
Vi måste parallellt tänka i kortare perspektiv så att vi även riktar oss till människor om hundra och fem hundra år
– Det är inte någon lätt uppgift. Vi vet ju inte ens om det finns människor om hundra tusen år. Och vi måste parallellt tänka i kortare perspektiv så att vi även riktar oss till människor om hundra och fem hundra år, berättar Anna Storm, som ansvarar för projektet.
Hon har en bakgrund inom teknik- och industrihistoria och har drivit flera projekt kopplade till kärnkraft. Under sin doktorandtid besökte hon regelbundet de baltiska staterna och hennes postdoktorsprojekt handlade om kärnkraftverken Barsebäck i Sverige och Ignalina i Litauen.
– Jag upptäckte att kärnkraften var väldigt spännande att studera ur ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv och området var då fortfarande relativt outforskat, säger Anna Storm. Foto Magnus Johansson
Anna Storm har drivit flera projekt kopplade till kärnkraft. Foto Magnus Johansson
Thomas Keating är postdoktor och kulturgeofraf.
Thomas Keating är kulturgeograf och undersöker problem som uppstår i relationen mellan människa och teknik. Nu ägnar han sig åt att fundera över minnet av slutförvaret ska kunna förvaras. I projektet har Thomas och Anna intervjuat en rad experter i Sverige och utomlands, och de har arrangerat workshops med konstnärer, med yrkesverksamma inom kärnkraftsindustrin, samt med ungdomar.
– Det är viktigt att involvera unga människor och få in deras perspektiv på en sådan här avgörande framtidsfråga, säger Thomas Keating.
Mångårig diskussion
Uppdraget att ta fram en varningstext kommer från Svensk kärnbränslehantering (SKB) och är hänger ihop med internationella diskussioner kring planerna för slutförvar för använt kärnbränsle och hur kunskapen om dem ska kunna bevaras. Kärnkraftsindustrin har redan tidigare anlitat arkeologer, språkvetare och konstnärer för att belysa frågan om hur man kan varna kommande generationer för avfallet, vad det är, var det finns, och varför det är farligt.
Tidigare fanns det tankar om att det kanske vore bäst ifall det nedgrävda kärnavfallet helt enkelt glömdes bort, säger Anna Storm. Men mig veterligen är det ingen som förespråkar det i dag. Idag är de flesta överens om att avfallet är ett resultat av val som vår generation har gjort och då måste vi ta ansvar för att framtida generationer får möjlighet att förhålla sig medvetet till det.
Många frågor att besvara
Anna Storm och Thomas Keating har många frågor att ta ställning till. Är det ord och symboler som bäst når fram med ett varnande budskap? Finns det en risk att symboler tappar sitt värde? Vilka material bevaras bäst över tid? Och hur ska de formulera texten så att den axlar de paradoxer som uppstår, exempelvis att den som stöter på något okänt inte ”lyfter på locket”.
– En paradox är att en varning lätt skapar nyfikenhet. Samtidigt kan nyfikenheten vara viktig för att hålla budskapet levande. En annan paradox är att förmedla reell fara, samtidigt som man inte vill skapa panik, säger Anna Storm.
Det finns också en rad andra risker, exempelvis att den stora mängd koppar som kommer att användas för att kapsla in avfallet, i en avlägsen framtid kan uppfattas som en enorm metallresurs.
Olika former av budskap
Anna Storm och Thomas Keating tänker sig en bred palett av tekniker med olika typer av budskap som ska varna för det farliga kärnavfallet. En kategori är arkiv för skriftlig dokumentation.
– Det kan vara mer eller mindre tekniskt, mer eller mindre detaljerat och förvaras på olika ställen. En andra kategori är estetisk, och kan handla om landskapsmarkörer, alltså olika typer av fysiska formationer som visar att platsen är speciell.
Anna Storm och Thomas Keating tittar på en del av de förslag som tagits fram i andra länder. I Frankrike till exempel, har man haft en tävling där konstnärer fått ge förslag på hur man kan märka ut platsen.
– Ett förslag var att genmanipulera en skog så att den blev blå, men vem skulle inte vilja åka till en blå skog? frågar Anna Storm retoriskt.
Men historien visar att de flesta försök att få människor att inte beträda områden har misslyckats
Avskräckande fungerar inte alltid
En annan idé från USA är att skapa ett landskap som ser avskräckande ut, till exempel med stora svarta spetsar eller symboler som betyder fara.
– Men historien visar att de flesta försök att få människor att inte beträda områden har misslyckats, ett exempel är de egyptiska pyramiderna, säger Thomas Keating.
Pyramiderna var gravkamrar för de egyptiska faraonerna. Om deras kroppar förstördes skulle jorden gå under, trodde egyptierna. I dag är de en stor turistmagnet. Och orden tas knappast på allvar.
Den tredje kategorin som Anna Storm och Thomas Keating arbetar med handlar om sociala praktiker, alltså traditioner, ritualer och olika typer av aktiviteter för att hålla kunskapen levande.
Deadline för uppdraget
SKB räknar med att det dröjer minst 70 år innan det är dags att stänga till slutförvaret. Anna Storm och Thomas Keating ska dock lämna sitt förslag på varningstext, eller en key information file som det kallas, redan nästa år. Dokumentet är tänkt att omfatta omkring fyrtio sidor och ska riktas till lekmän utan särskild kunskap inom t till exempel kärnfysik.
– Det ska berätta det allra viktigaste men även peka vidare mot mer omfattande information i till exempel arkiv, säger Thomas Keating.
Fotnot: Artikeln är publicerad i LiU magasin nr 2/2022
