Deras uppdrag: Varna framtiden för nedgrävt kärnbränsle

Ett landmärke med svarta spetsar? En genmodifierad blå skog? Eller ett dokument i ett arkiv som någon råkar hitta? Hur varnar man människor eller andra levande organismer om 100 000 år för ”här finns farligt kärnavfall”? Det är frågor som forskarkollegorna Anna Storm och Thomas Keating vid Linköpings universitet ska försöka ge svar på i sitt unika uppdrag att skriva en varningstext för kommande generationer.

Anna Storm, professor, och Thomas Keating, postdoktor, båda vid avdelningen för teknik och social förändring vid Linköpings universitet, har fått en stor utmaning inom kärnkraftsindustrin. Magnus Johansson

– Efter drygt 40 års forskning och politiska förhandlingar beslutade Sveriges regering i januari att godkänna ett slutförvar för det mest radioaktiva avfallet från våra kärnkraftverk, kärnbränslet. Det ska kapslas in i koppar för att sedan omslutas av urberg och bentonitlera, 500 meter under jord i Forsmark, Uppland. Till slutförvaret hör även att ta fram en varningstext som måste fungera över mycket lång tid framöver.

Det är ett utmanade uppdrag, minst sagt, för Anna Storm, professor, och Thomas Keating, postdoktor, båda vid avdelningen för teknik och social förändring vid Linköpings universitet, som fått ansvaret för varningstexten.

Vi måste parallellt tänka i kortare perspektiv så att vi även riktar oss till människor om hundra och fem hundra år

– Det är inte någon lätt uppgift. Vi vet ju inte ens om det finns människor om hundra tusen år. Och vi måste parallellt tänka i kortare perspektiv så att vi även riktar oss till människor om hundra och fem hundra år, berättar Anna Storm, som ansvarar för projektet. 

Hon har en bakgrund inom teknik- och industrihistoria och har drivit flera projekt kopplade till kärnkraft. Under sin doktorandtid besökte hon regelbundet de baltiska staterna och hennes postdoktorsprojekt handlade om kärnkraftverken Barsebäck i Sverige och Ignalina i Litauen. 

– Jag upptäckte att kärnkraften var väldigt spännande att studera ur ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv och området var då fortfarande relativt outforskat, säger Anna Storm.  Foto Magnus Johansson
Anna Storm har drivit flera projekt kopplade till kärnkraft.
Foto Magnus Johansson
Thomas Keating är postdoktor och kulturgeofraf.

Thomas Keating är kulturgeograf och undersöker problem som uppstår i relationen mellan människa och teknik. Nu ägnar han sig åt att fundera över minnet av slutförvaret ska kunna förvaras. I projektet har Thomas och Anna intervjuat en rad experter i Sverige och utomlands, och de har arrangerat workshops med konstnärer, med yrkesverksamma inom kärnkraftsindustrin, samt med ungdomar.

– Det är viktigt att involvera unga människor och få in deras perspektiv på en sådan här avgörande framtidsfråga, säger Thomas Keating.

Mångårig diskussion

Uppdraget att ta fram en varningstext kommer från Svensk kärnbränslehantering (SKB) och är hänger ihop med internationella diskussioner kring planerna för slutförvar för använt kärnbränsle och hur kunskapen om dem ska kunna bevaras. Kärnkraftsindustrin har redan tidigare anlitat arkeologer, språkvetare och konstnärer för att belysa frågan om hur man kan varna kommande generationer för avfallet, vad det är, var det finns, och varför det är farligt. 

Tidigare fanns det tankar om att det kanske vore bäst ifall det nedgrävda kärnavfallet helt enkelt glömdes bort, säger Anna Storm. Men mig veterligen är det ingen som förespråkar det i dag. Idag är de flesta överens om att avfallet är ett resultat av val som vår generation har gjort och då måste vi ta ansvar för att framtida generationer får möjlighet att förhålla sig medvetet till det.

Många frågor att besvara

Anna Storm och Thomas Keating har många frågor att ta ställning till. Är det ord och symboler som bäst når fram med ett varnande budskap? Finns det en risk att symboler tappar sitt värde? Vilka material bevaras bäst över tid? Och hur ska de formulera texten så att den axlar de paradoxer som uppstår, exempelvis att den som stöter på något okänt inte ”lyfter på locket”.

– En paradox är att en varning lätt skapar nyfikenhet. Samtidigt kan nyfikenheten vara viktig för att hålla budskapet levande. En annan paradox är att förmedla reell fara, samtidigt som man inte vill skapa panik, säger Anna Storm.

Det finns också en rad andra risker, exempelvis att den stora mängd koppar som kommer att användas för att kapsla in avfallet, i en avlägsen framtid kan uppfattas som en enorm metallresurs.

Olika former av budskap

Anna Storm och Thomas Keating tänker sig en bred palett av tekniker med olika typer av budskap som ska varna för det farliga kärnavfallet. En kategori är arkiv för skriftlig dokumentation.

– Det kan vara mer eller mindre tekniskt, mer eller mindre detaljerat och förvaras på olika ställen. En andra kategori är estetisk, och kan handla om landskapsmarkörer, alltså olika typer av fysiska formationer som visar att platsen är speciell.

Anna Storm och Thomas Keating tittar på en del av de förslag som tagits fram i andra länder. I Frankrike till exempel, har man haft en tävling där konstnärer fått ge förslag på hur man kan märka ut platsen.

– Ett förslag var att genmanipulera en skog så att den blev blå, men vem skulle inte vilja åka till en blå skog? frågar Anna Storm retoriskt.

Men historien visar att de flesta försök att få människor att inte beträda områden har misslyckats

Avskräckande fungerar inte alltid

En annan idé från USA är att skapa ett landskap som ser avskräckande ut, till exempel med stora svarta spetsar eller symboler som betyder fara.

– Men historien visar att de flesta försök att få människor att inte beträda områden har misslyckats, ett exempel är de egyptiska pyramiderna, säger Thomas Keating.

Pyramiderna var gravkamrar för de egyptiska faraonerna. Om deras kroppar förstördes skulle jorden gå under, trodde egyptierna. I dag är de en stor turistmagnet. Och orden tas knappast på allvar.

Den tredje kategorin som Anna Storm och Thomas Keating arbetar med handlar om sociala praktiker, alltså traditioner, ritualer och olika typer av aktiviteter för att hålla kunskapen levande.

Deadline för uppdraget

SKB räknar med att det dröjer minst 70 år innan det är dags att stänga till slutförvaret. Anna Storm och Thomas Keating ska dock lämna sitt förslag på varningstext, eller en key information file som det kallas, redan nästa år. Dokumentet är tänkt att omfatta omkring fyrtio sidor och ska riktas till lekmän utan särskild kunskap inom t till exempel kärnfysik.

– Det ska berätta det allra viktigaste men även peka vidare mot mer omfattande information i till exempel arkiv, säger Thomas Keating.

Fotnot: Artikeln är publicerad i LiU magasin nr 2/2022

Se mer från LiU:s besök i Äspölaboratoriet här Visa/dölj innehåll

Bildspel

Magnus Johansson

På plats

Under våren 2022 besökte Thomas Keating och Anna Strom Äspölaboratoriet utanför Oskarshamn där tekniken som ska användas vid slutförvaret av kärnbränslet studeras.

Magnus Johansson

450 meter under jord

För att studera kopparkapslarna och dess placering krävs en hisstur 350 meter under jorden för att därefter promenera den återstående sträckan till 450 meters djup.

Magnus Johansson

Dokumentation

Anna Storm och Thomas Keating passade på att dokumentera turen till SKB:s underjordiska berglaboratorium på Äspö norr om Oskarshamn där en stor del av forskningen kring slutförvaring av använt kärnbränsle bedrivs. 

Magnus Johansson

Förvaringen

Det använda kärnbränslet ska förvaras i kopparkapslar som sänks ned i berget för att sedan omslutas av bentonitlera och forskarna undersöker hur berget fungerar som barriär.

Magnus Johansson

Dagvattnet

I tunnlarna rinner dagvattnet i en strid ström och forskarna vill se hur det påverkar slutförvaret av kärnbränslet. Förvaret ska bland annat ska bestå av bentonitlera som tillsammans med vatten får en fast och härdad form som påminner om granit.

Magnus Johansson

Tunnelsystemet

Guiden på SKB visar hur forskarteamet ska ta sig ned i berget med hissen 350 meter för att sedan gå resten där själva kopparkapslarna visas.

Annica Hesser

Om det värsta inträffar

Innan besökare får ge sig ned i tunnelsystemet går guiden igenom säkerhetsrutinerna noggrant. Under jord finns flera räddningskammare som är bra att ha koll på.

Annica Hesser

Smakprov på dagvattnet

På 450 meters djup finns en källa där besökarna kan ta med sig ett eget smakprov från dagvattnet som rinner i berget.

Bilder på Äspölaboratoriet som ligger norr om Oskarshamn.
Annica Hesser

Förvaringsplatsen

I flera meter djupa hål ska kopparkapslarna som rymmer kärnavfallet sänkas ned i berget. Därefter ska bentonitlera i pelletsform fylla mellanrummet och på så vis fixera kapseln i berget.

Annica Hesser

Generalrepetition

Äspölaboratoriet liknar det framtida Kärnbränsleförvaret. Här finns tunnlar, deponeringshål, kopparkapslar, lera och maskiner. SKB beskriver sin verksamhet som en generalrepetition av hur det använda kärnavfallet ska tas om hand framöver.

Titta in i laboratoriet där kärnavfallets förvaringsteknik studeras Visa/dölj innehåll

Underjordiskt laboratorium

Vid SKB:s underjordiska berglaboratorium på Äspö norr om Oskarshamn sker en stor del av forskningen kring slutförvaring av använt kärnbränsle. Här testas olika tekniska lösningar i full skala och i verklig miljö.

Video: SKB

Mer om projektet Visa/dölj innehåll

Annica Hesser

Kärnkraft i Sverige

I dag finns sex reaktorer i drift fördelat på tre kärnkraftverk. Forsmarks kärnkraftverk har tre reaktorer i drift. Oskarshamns kärnkraftverk stängde två av tre reaktorer 2017 och vid Ringhals kärnkraftverk stängdes två av fyra reaktorer 2019 och 2020.

I dagsläget förvaras det använda kärnbränslet först i vattenbassänger vid respektive kärnkraftverk det får svalna i två år. Därefter fraktas det med fartyg till ett mellanlager i Oskarshamn. Men där börjar det bli fullt och det är därför som frågan om ett slutförvar har blivit akut.

Den 27 januari 2022 tog Sveriges regering beslut om att bygga ett nytt slutförvar för använt kärnbränsle.

SKB räknar med att det dröjer minst 70 år innan det är dags att stänga till slutförvaret. Anna Storm och Thomas Keating ska dock lämna sitt förslag på varningstext, eller en key information file som det kallas, redan 2023.

Senaste nytt från LiU Visa/dölj innehåll