Mariana S Gustafsson hade sett fram emot att starta ett nytt samarbetsprojekt med ett universitet i Ukraina. Men arbetet hann knappt komma igång innan Rysslands väpnade styrkor gick in i Ukraina. Nu är hon orolig för vad som ska hända hennes kollegor och de berörda studenterna.
— Jag räknar alla dem som mina indirekta kollegor, de är som mina studenter. Det är som om våra studenter här på LiU skulle hamna i en sådan här situation. Jag träffade min kollega och de andra projektdeltagarna bara två veckor innan det här startade. Vi träffades i Tallin i Estland, och pratade om framtiden. Vi gjorde många att-göra-listor. Vi hann inte ens börja.
När vi ses på hennes arbetsplats på universitetsområdet Valla är det början av mars. Striderna har pågått i snart en vecka. Medierna översvämmas av bilder från ett krigshärjat Ukraina. De visar sönderbombade byggnader, flyende människor, människor som väljer att stanna och kämpa för sitt land och däremellan en svensk statsminister som ger Sveriges senaste ståndpunkt i den dramatiska händelseutvecklingen i Europa. Parallellt med striderna pågår även ett informationskrig. Vad är sant och vad är att beteckna som krigsföring?
— Det är mycket tankar som rör sig i huvudet. Jag är också mycket rädd. Jag har känt en rädsla som jag aldrig har känt i mitt liv, säger Mariana S Gustafsson.
Nystartat projekt
Hon har flera års erfarenhet av att samarbeta med universitetskollegor och studenter i Ukraina. Det senaste projektet, EMDIAC, Embracing Digitalization in the Academia International Collaboration for Capacity Building and Innovation vid Linköpings universitet startade i januari och är ett utbytesprojekt. Det skulle bidra till att utveckla digitala verktyg i akademin, både när det gäller undervisning och för att hantera administration. Enligt Mariana S Gustafsson ligger universiteten i Ukraina långt efter när det gäller digitalisering. Fortfarande görs mycket med papper och penna. EMDIAC skulle även bygga starka band för forskning och samverkan.
Projektet drivs i samarbete med Dnipro universitet som ligger i staden med samma namn, i östra Ukraina, nära Luhansk och Donetsk — de två områden som den ryske presidenten Vladimir Putin utropat som självständiga.
Oron för kollegan
Mariana S Gustafsson har kunnat ha lite kontakt med sin jämnåriga kollega i Dnipro. Nu har det gått några dagar sedan de pratade med varandra senast. Då blev det mobilsamtal på över två timmar.
— Jag vill ju veta hur de har det, samtidigt är jag orolig att jag ska ta mycket av hennes tid. Då var hon hemma med sin man och jobbade med sina projekt och sin forskning. Det är väldigt känslosamt när vi pratar och kändes helt surrealistiskt. Vi grät båda två.
De försöker hålla kontakt med studenterna, men det är väldigt svårt
Mariana S Gustafsson får ta del av svåra händelser som kollegan berättar att hon tvingas bevittna och hantera på grund av kriget. Ett sätt för hennes kollega att klara av det har blivit att fortsätta göra det arbete kan ge någon form av vardagskänsla, berättar Mariana:
— Trots allt som händer så har hon sökt anslag för projekt och även skickat i väg en ansökan. Det är helt ofattbart att hon klarar det. Hon försöker också ha någon slags undervisning på distans. De studenter som kan kopplar upp sig, och pratar med sina lärare. I första hand har alla fått skydda och mobilisera sig, men hon nämnde att hon hade haft tre föreläsningar. Men det var självklart inte många studenter. De försöker hålla någon slags kontakt med studenterna, men det är väldigt svårt.
Idén till projektet
EMDIAC växte fram som en fortsättning av den årliga sommarskola som har anordnats sedan fem år inom ramen för ett annat projekt vid LiU, SeGRID som står för Sustainable e-Government for Resilient and Innovative Democratic Public Administration. Även det projektet handlar om digitalisering, men är mer inriktat på statliga tjänster och förvaltning (e-förvaltning). Den två veckor långa sommarskolan, som fram till pandemin drevs på Linköpings universitet, vänder sig till personer upp till 35 år som bor på västra Balkan respektive i Östersjöregionen. Foto Charlotte Perhammar
Deltagarna jobbar främst inom statliga förvaltningar, i politiken eller i det civila samhället. Hittills har drygt 150 personer deltagit i SeGRID. De har kommit från Ukraina, Vitryssland, Moldavien, baltiska staterna och Georgien. Två av de tidigare deltagarna ingår i det nystartade EMDIAC-projektet (varav en är kollegan i Ukraina). Det projektet vänder sig främst till forskare, rektorer, doktorander och personer i ledningsnivå.
— Deltagarna kommer från Ukraina, Vitryssland och Estland. I praktiken handlar det om akademiker som har flytt från Vitryssland som vill utveckla kurserna. De skulle komma hit och jobba några veckor och se hur vi undervisar våra studenter.
Båda projekten finansieras av Svenska institutet (SI) som i januari meddelade att man ger ett anslag på totalt tre miljoner för att genomföra SeGRID och det nystartade EMDIAC. Mariana S Gustafsson har nyligen varit i kontakt med SI för att höra hur man ser på framtiden, med tanke på det rådande läget i Ukraina.
— De tycker att vi ska fortsätta samarbeta med våra ukrainska partners. De ger oss flexibilitet i projekten och tittar på vår professionalitet, syfte och expertis att jobba med de här länderna.
I Ryssland finns väldigt begränsat med informationskällor
Eftersom Mariana S Gustafsson i sitt forskningsarbete är inriktad på frågor som rör digitalisering inom akademi och statlig förvaltning använder och studerar hon internet som informationskälla. Hon tittar bland annat på hur digital teknik kan användas på ett bra sätt ur ett demokratiskt perspektiv. Men hon ser också konsekvenserna när information används för att uppnå andra syften, som inte går hand i hand med demokrati. Hon följer diskussionerna om propaganda kopplat till kriget i Ukraina. Som statsvetare är det något som hon fått läsa mycket om.
Visar en annan verklighet
Foto Charlotte Perhammar
— När man ser det som händer i Ukraina blir det tydligt att information är så viktig för att kunna skaffa sig en världsbild och få en förståelse. I Ryssland finns väldigt begränsat med informationskällor. Det vanliga är att folk tittar på statlig media, och de medierna presenterar en väldigt annorlunda verklighet än den vi känner till i dag.
Personligen har hon följt oberoende medier i Ryssland, men de är starkt övervakade av staten. Den 4 mars antog dessutom den ryska regimen en ny lag som kan ge journalister 15 års fängelse om de kallar kriget i Ukraina för krig. Sedan dess har allt fler medier stängt ned sin rapportering i Ryssland. Vissa försöker dock fortsätta sprida nyheter via sociala medier, berättar Mariana S Gustafsson. Hon följer även några av studenterna som hon lärt känna via sociala medier. Några är aktiva och postar inlägg då och då, andra är tysta.
— Jag vet inte om de lever.
