Hösten har kommit till Norrköping. Löven skiftar färg och i Folkparken, ett längre stenkast från campus, är det halsduk på som gäller. Östergötland och Norrköping har varit Tünde Puskas hem i över 20 år.
– Är det så länge? Åren går. Men jag gillar akademin. Det händer saker hela tiden och det blir aldrig tråkigt.
Tvära karriärsbyten
Redan innan hon landade på LiU hade hon skaffat sig en stor akademisk ryggsäck med en del tvära svängar längs vägen. Som ung började hon läsa till lärare i Bratislava i dåvarande Tjeckoslovakien. Tünde Puskas trivs i akademin. "Det blir aldrig tråkigt", säger hon Foto Anna Nilsen
– När jag blev klar fick jag ett infall och sökte mig till Central European University i Budapest för en master i internationella relationer. Jag tog även en examen i nationalism innan jag bytte bana igen och flyttade till Finland, säger Tünde Puskas och ler.
Efter några år i vårt grannland, där hon undervisade på folkhögskola och läste mer om etniska relationer, fastnade Tünde Puskas för en doktorandtjänst på nu nedlagda Tema Etnicitet.
– Jag har en minoritetsbakgrund då jag är uppvuxen som ungrare i Tjeckoslovakien. Tvåspråkighet, mångfald och integration har alltid varit en del av min vardag.
Riktig tvärvetare
När doktorandtiden började lida mot sitt slut stod hon vid ett nytt vägval. Det slutade med att hon bytte bana igen.
– Jag skrev min avhandling om ungrare i Slovakien och i Sverige och kände att det var inget man kunde leva på längre än i just den diskussionen. Jag ville ha en djupare anknytning till Sverige och anpassa mina forskningsfrågor mer till det svenska samhället. Sen är jag en riktig tvärvetare och kanske lite otaktisk. Men jag brinner för att hitta saker därute som ingen har forskat om.
Hon lyckades få finansiering, bytte avdelning på LiU och blicken riktades mot den svenska förskolan.
– Det finns en bild som gjorde att jag blev förskoleforskare. Jag upptäckte att förskolan var en samhällsinstitution som vi forskare är väldigt snälla mot. Det har setts som en plats för lek och lärande. Men det pågår väldigt många andra processer, som integration till exempel, där bilden inte minst från politiker är att ”förskolan löser det”. Bara barnen kommer dit blir de svenskar.
Känsliga ämnen
I ett projekt såg hon att det fanns barn, främst bland dem som är kortare tid på förskolan, som helt kunde välja bort det svenska språket i den fria leken utan att pedagogerna var medvetna om det.
– Vi såg att det fanns några barn, absolut inte alla, som alltid lekte på sitt modersmål. Vad blir inlärningen av svenskan då? Den blir reducerad till kanske någon måltid eller samling. Här behövs det större medvetenhet och organisering av lektillfällen.
Tünde Puskas har i ett annat stort projekt lett en forskargrupp som tittat på religion i relation till alla traditioner som uppmärksammas och firas. Här såg man tydligt att religion, som inte finns med i förskolornas läroplan, är ett väldigt känsligt ämne. Personalen på förskolorna har svårt att prata om biologisk död och religiösa högtider, visar Tünde Puskas forskning. Foto Rawpixel
– Personalen på förskolorna är oroliga för att de gör fel om de berättar varför vi firar påsk eller jul. Samtidigt var det inte svårt att prata om kärlek mellan killar och killar när det pratades om varför vi firar Alla hjärtans dag. Det blir kontraproduktivt om man har en samling för att fira en viss högtid och inte berättar att Jesus korsfästes på långfredagen.
Blev lärobok
Studien landade i en lärobok som Tünde Puskas hoppas leder till att religion blir ett mindre laddat ämne.
– Att undervisa om någonting och att undervisa i någonting är inte samma sak. Barnen blir inte religiösa av att höra en historia om en figur som är viktig för en religion. Jag hoppas att vi kan åstadkomma någon slags förändring i förskollärarutbildningarna.
Nu studerar hon ytterligare ett svårt ämne: Hur man pratar om biologisk död i förskolan.
– Vi har sett att det är väldigt obekvämt och svårt. När det saknas kunskap om hur man ska bemöta frågorna hos förskollärare så förlitar de sig ofta på att välja egna idéer och berättelser. Det blir väldigt mycket prat om himlen. Och då blir det, utifrån kognitiv psykologisk forskning, fel. Det som barn mår bra av i den åldern är ärliga svar och rakt på sak.
Just det, att få uppriktiga svar, har varit en viktig utgångspunkt i projektet.
– Vi vill visa att det kan vara tryggt att förskolläraren har kunskaper och inte fumlar kring vad som händer. Barnen har absolut inga problem med att prata om död. De pratar och leker om döden hela tiden.
Du väljer och intresserar dig för svåra ämnen. Vad är det bästa med ditt arbete?
– Det är att få forska och gräva. Att tillsammans med kollegor lägga pussel och upptäcka att det vi tittar på är som en detektivhistoria. Att det finns saker i det fördolda. Sen blir jag alltid lite glad när någon fråga plockas upp i debatten eller i nyheterna. Då vet man att jag är rätt ute, att det är intressant för fler än mig själv.
När är det som svårast?
– När vi inte får forskningsfinansiering. Det är tufft. Det finns frågor som aldrig blivit undersökta för att vi inte har fått finansiering.
Du är professor nu, vad blir nästa steg?
– Ja, du. Vem vet. Jag tror inte att jag kommer att byta bort akademin till någonting helt annat. Jag vill fortsätta att göra uppdrag som kan förändra förskollärarutbildningen och integrationsarbetet och lyfta förskolan som samhällsinstitution.
