Renässansförfattaren Tullia d’Aragona i debatten om kvinnan

Författaren Tullia d’Aragona planerade medvetet och strategiskt sin karriär. År 1546 skrev hon ett brev till den mäktiga familjen Medici i Florens. Där bad hon om att få slippa bära den gula sjal som var obligatorisk för prostituerade och bli betraktad som poet. Begäran beviljades och ett år senare publicerade d’Aragona, bland andra verk, kärleksdialogen Dialogo della infinità di amore.

– Det var ett nydanande verk på flera sätt, inte minst då det tydligt argumenterade för kvinnors intellektuella förmågor. På så vis gick hon i dialog med flera av historiens filosofiska och litterära auktoriteter, så som Platon och Aristoteles, men också den mer samtida 1400-tals filosofen Marsilio Ficino, säger Johanna Vernqvist, gästforskare inom forskningsmiljön Språk och kultur.Johanna Vernqvist. Foto Crelle

I artikeln Tullia d’Aragona. Tidigmodern feministisk poet och kärleksfilosof, publicerad i Tidskrift för litteraturvetenskap, ger Johanna Vernqvist en presentation av d’Aragonas liv och verk, med fokus på kärleksdialogen. Hon analyserar d’Aragonas feministiska skrivande och studerar hur hon använder sig av dialogens retorik för att diskutera och kritisera sättet på vilket kärlek och genus beskrivs i litteratur och filosofi. 

Genom att fokusera på kroppens betydelse visar artikeln hur d’Aragona ifrågasätter och motsätter sig hur kroppen, inte minst kvinnokroppen, i exempelvis nyplatonska idéer, kopplas samman med en lägre form av kärlek som ofta leder till syndfulla begär. Den kärlek som vanligtvis upphöjs är den själsliga, vilken beskrivs som ärlig och förädlande, och förknippas med intellektuella förmågor som endast män ansågs ha.

–  Jag visar  ett första resultat om hur vi kan förstå idéerna i hennes filosofi som delvis influerade av epikurismen, en idéströmning som fått en kontroversiell pånyttfödelse i och med upptäckten av Lucretius verk De rerum natura. Tolkningarna av Lucretius verk fokuserade nämligen, bland annat, på de sinnliga aspekterna av människans upplevelser och gav kroppen mer utrymme. Epikurismens influenser är ett spår som jag arbetar vidare med och fördjupar i relation till flera tidigmoderna poeter, författare och konstnärer, i min pågående forskning.

I artikeln sätts också d’Aragona, i ett intellektuellt och kulturellt nätverk. Vernqvist diskuterar betydelsen av nätverk för d’Aragonas karriär, framför allt hennes bekantskaper och kontakter inom den kulturella eliten som samlades i salongerna. 

– D’Aragonas kontakter och vänskapsrelationer gav henne tillträde till miljöer där litteratur, konst och filosofi både skapades och diskuterades. Hon fick möjlighet att odla sitt intellekt och sina talanger. Hon blev känd i de här kretsarna för sitt skrivande, vilket sannolikt också bidrog till att hennes verk publicerades, säger Johanna Vernqvist.