Kan vi leva utan lego?
Sammanlagt är det drygt 600 barn som deltar i forskningsprojektet. För att kunna bemöta barnen och ge kunskap om vad hållbar utveckling är, varför det är viktigt, och vilka som kan förändra det nuvarande läget arbetar de 120 förskolepedagogerna med en särskild modell. Den har tagits fram vid Linköpings universitet och kallas för EPOSEA, vilket syftar på ekologi, pluralism, organisation, det sociala perspektivet, ekonomi och aktörer.
Modellen ska hjälpa pedagogerna att väva ihop och integrera olika aspekter av hållbarhet och att ställa frågor som kan leda till diskussion och tankar för barnen.
– Man kan fokusera på vad som helst, en potatis, en örn eller en legobit. Utifrån det ställer vi frågor. Exempelvis, varifrån kommer legobiten? Hur tillverkas den? Vad är den gjord av? Hur är levnadsvillkoren där legobiten tillverkas? Kan vi leva utan en legobit? Allt detta istället för att bara konstatera för barnen att ”det här är en legobit gjord av plast, det är inte så bra”, säger Jenny Helsing.
Kan vi klara oss utan lego? Foto Ekaterina79
Men att jobba utifrån en modell när man har med små barn att göra har inte varit lätt för pedagogerna. Inte heller när det handlar om ett ämne som de tidigare inte hade fördjupat sig i. Dessutom fanns hela tiden forskarna i bakgrunden, vilket gjorde att pedagogerna kände sig lite stressade och ”forskade på”.
– I perioder har pedagogerna känt att ”gud, vad svårt”. Det var inte förrän vi insåg att vi är experter på olika saker som det lossnade. Pedagogerna är experter på förskolan och forskarna är experter på hållbar utveckling. Det var en aha-upplevelse och det gjorde oss lite mer modiga att använda modellens perspektiv, säger Jenny Helsing.
Ge barnen makt att påverka
Redan innan förskolorna blev en del av forskningsprojektet arbetade de med hållbarhet som tema. Och det var när en av föräldrarna, som råkar vara forskare vid LiU, fick nys om detta som bollen var satt i rullning.
– Kan inte vi forskare få vara med! Det var min första tanke när jag hörde att förskolorna skulle arbeta med hållbarhet som tema. Det var ju jättespännande, säger Therese Asplund, som forskar om klimat- och miljöförändringar vid Linköpings universitet. 
Therese Asplund. Foto David Einar
Kort därpå träffades forskarna och förskolorna för att diskutera. Sedan skickade Therese Asplund och hennes kollega Ann-Sofie Kall, miljöforskare vid högskolan i Jönköping, in en ansökan till det statliga forskningsrådet Formas och fick fyra års bidrag för att samarbeta med förskolor kring hållbarhetsfrågor.
Projektets syfte är att bidra till ökad kunskap kring hur förskolor kan arbeta med samhällsomställning. Men man vill också studera vilken roll språket och berättandet, eller narrativet som forskarna kallar det, spelar i arbetet med omställning mot FN:s hållbarhetsmål.
– I FN:s globala mål står det att alla ska jobba med målen. Det här forskningsprojektet är ett sätt att jobba med den yngre generationen. Vi vill göra barnen rustade för komplexiteten i hållbarhetsfrågorna, men samtidigt vill vi att de ska känna sig trygga i frågorna. På sikt tror vi att det kommer ge effekt, säger Ann-Sofie Kall.
Förskolechef Jenny Helsing säger att barnen uppskattar arbetet, det tar dem ut i naturen och det stimulerar fantasin. Samtidigt är det stundtals en balansgång för pedagogerna.
–Vi vill inte på något sätt väcka rädsla i barnen över världens tillstånd. Därför försöker vi istället ge dem en känsla av att kunna påverka.
