Går det att ta tåget dit? Det var en av de första frågorna som Maria Jernnäs ställde sig. Efter en snabb titt på kartan förstod hon att det skulle bli svårt. Dels för att det skulle ta för lång tid, dels för att färden skulle gå genom några av världens stora oroshärdar.
Motvilligt insåg hon att det måste bli flyget i alla fall.
I skuggan av många kriser
Det stora klimattoppmötet, COP28, pågår i Dubai i Förenade Arabemiraten mellan 30 november och 12 december 2023. Det sker i skuggan av krig, ekonomisk kris och allt tydligare klimatförändringar. Förutom politiker kommer forskare och representanter för olika organisationer att vara där. Maria Jernnäs åker tillsammans med flera kollegor på Tema Miljöförändring vid Linköpings universitet.
Foto Charlotte Perhammar Hennes första klimatkonferens var Paris 2015, då världens länder kom överens om målet att hålla temperaturökningen på jorden väl under 2 grader och att sträva mot 1,5 grader. Avtalet var en milstolpe, men efteråt har det varit trögt med konkreta åtgärder, trots att det finns många ambitiösa nationella klimatplaner.
–Jag är inte optimistisk om att vi kommer att hålla oss under 1,5 grader eller 2 grader. Inget tyder på att vi kommer att klara de temperaturmålen. Samtidigt är jag ju inte pessimist på det sättet att jag tänker att planeten kommer att gå under, men utmaningarna tornar upp sig. Vi har inte ens sett alla effekter av det vi skapat, säger hon.
Fler får göra sig hörda
I sin forskning studerar Maria Jernnäs global klimatpolitik. Det handlar om hur klimatfrågan uppfattas i olika länder och vilka politiska idéer som finns kring hur klimatåtgärder ska förverkligas. Vissa kanske ser det som ett rent tekniskt problem, andra väger in faktorer som rättvisa, jämlikhet och jämställdhet.
Olika ekonomiska förutsättningar påverkar, men också historien. Vilket ansvar har de rika länderna? Vilka krav kan man ställa på växande ekonomier som Kina? Genom att belysa olika perspektiv hoppas hon som forskare att kunna bidra till att fler röster får chansen att göra sig hörda.
Foto Charlotte Perhammar – Det som blir viktigt när man studerar internationell klimatpolitik är att inte bara utgå från att några är onda och några är goda, utan att alla jobbar utifrån sina förutsättningar för att se till att de nationella intressena kan bibehållas och stärkas. Sedan får ju det olika konsekvenser för klimatarbetet. Det är viktigt att fundera över.
Klimatförhandlingarna i Dubai blir en chans att verkligen komma nära de här frågorna.
Två stora frågor
Vid mötet ska en färsk utvärdering av klimatomställningen i världen presenteras. Det kommer även att finnas förslag på ytterligare åtgärder och de politiska ledarna ska förhandla om den fortsätta vägen framåt. Maria Jernnäs tycker det ska bli spännande att se vilka frågor som lyfts fram och hur länderna agerar.
– Från mitt perspektiv blir det också intressant hur man ser på saker som rättvis omställning och att se hur man balanserar orden där. Till exempel hur konkret man betonar varifrån de största åtgärderna behöver komma.
Den andra stora frågan gäller ersättning för klimatskador som inte kan repareras, till exempel när kustlinjer och öar försvinner på grund av stigande havsnivåer eller när människors kultur, identitet och livsvillkor förstörs. Förhandlingarna om att upprätta en fond för det pågår redan.
–Men då måste alla först erkänna att förluster och skador finns och att det finns effekter som vi inte kan anpassa oss till. Vem ska i så fall betala och hur mycket? Det blir ju också en fråga om vem som bär ansvaret. Hur kvantifierar man sådana förluster?
Klimatmötet i Dubai kommer att bli tufft, trots att hotet är alltmer akut. Oenigheten är stor inte bara mellan länder, utan också inom länder. Samtidigt är trycket på politikerna att komma överens om konkreta åtgärder stort. Det vore till exempel en framgång om det i slutdokumentet faktiskt stod att fossila bränslen behöver fasas ut, menar Maria Jernnäs.
Men dit är vägen lång.
Riktig omställning tar tid
Att arbeta med klimatfrågan kan vara tungt, erkänner hon. Det verkar inte finnas något slut på de dåliga nyheterna. Ett sätt att hantera det är att gå in i yrkesrollen som forskare. Då går det att hålla distansen.
Foto Charlotte Perhammar – Sedan i vissa perioder öppnar jag dörren och tänker: att känna något är också en drivkraft. Man måste knyta an till det man håller på med. Men det går inte att sitta och vara superdeppig varje dag. Då måste man nog byta jobb.
På anslagstavlan på hennes kontor hänger bilder på hennes två små barn. Hur föreställer hon sig att deras samhälle ser ut om 20 år?
–Mer elektrifierat antagligen, men jag tänker att det inte kommer vara så väldigt annorlunda. Vi behöver en samhällsomställning, men den är väldigt svår att få till. Att faktiskt ändra hur man tänker, hur man ser på sin egen roll och på vad som är eftersträvansvärt är nog inte något man gör på 20 år, säger Maria Jernnäs.
