Unga behöver hjälp att förstå sin förälders självmord

Att prata om självmord är så stigmatiserat att ungdomar vars föräldrar tagit livet av sig tvingas vända sig till utomstående, på exempelvis nätet, för att få ventilera sin sorg. Det visar en avhandling från Linköpings universitet. Inte heller vården har någon uppbackning för dessa ungdomars livssituation, menar socionomen Anneli Silvén Hagström som skrivit avhandlingen. 

Barn-forskning-2016Foto: istock photoVarje år tar runt 1 500 svenskar livet av sig. Det är fem gånger så många som dör i trafiken. Kvar blir de anhöriga, som många gånger får klara sig själva med sin sorg.

– Drabbas du av inbrott i sommarstugan ringer en organisation upp dig och frågar hur du mår. Men inte många frågar hur du mår när din förälder tar livet av sig. Inte heller vården, som borde göra det. Faktum är att vården oftast inte vet vad ungdomarna behöver, säger Anneli Silvén Hagström, socionom och nybliven doktor i socialt arbete vid Linköpings universitet.

Anneli Silvén Hagström har skrivit sin doktorsavhandling om hur ungdomar hanterar en förälders självmord. Särskilt har hon analyserat vad deras berättelser om självmordet innehåller. Det har hon gjort genom forskningsintervjuer, två olika chattar på internet och en ung kvinnas teaterföreställning om sin mammas självmord.

Varför? En central fråga i ungdomarnas sorg


Avhandlingen visar att ungdomarna blir väldigt upptagna med att fråga sig varför föräldern dog, vilket är ovanligt vid andra dödsfall. Ungdomarna funderar över vem föräldern egentligen var och i förlängningen vem man själv är, som barn till någon som kunde ta sitt liv. Anneli Silvén HagströmFoto: David Einar

Studien visar också att det stigma som omger självmordet är mycket starkt och att det på grund av detta är svårt att bearbeta förlusten. Stigmat byggs upp exempelvis genom att människor i ungdomarnas närhet undviker dem och att de får höra att det var en egoistisk förälder som tog livet av sig och lämnade dem kvar. Förutfattade meningar som ungdomarna tar till sig och gör till sina egna. Det innebär att bilden av föräldern – som innan döden i de flesta fall har varit god – färgas av självmordet. Följden blir förutom känslor av skam, skuld och övergivenhet en stark ilska riktad mot den döda föräldern.

Ungdomarna beskriver också hur de undviker att prata om självmordet med människor i sin närmsta omgivning – till och med familjen. För att frigöra sig själva och den döde föräldern från stigmat söker de sig aktivt en plats utanför de vardagliga relationerna, på nätet exempelvis.

– Att vi inte pratar om självmord är ett kulturellt problem. Vad jag märkte i intervjuerna var att ungdomarna efter ett tag kom fram till att föräldern inte aktivt hade valt självmordet eller haft förmåga att förutse de långsiktiga konsekvenserna. Ungdomarna kunde genom samtal med andra, i icke dömande sammanhang, börja förstå självmordet på ett alternativt sätt. På så vis försonas de med den döda föräldern, säger Anneli Silvén Hagström.

Råd till sjukvården


Tidigare forskning visar att barn till personer som begår självmord utgör en riskgrupp vad gäller sociala och psykologiska problem och till och med självmord. Att börja arbeta aktivt för denna grupp skulle alltså vara ett självmordspreventivt arbete.

Anneli Silvén Hagström menar att de professioner som kommer i kontakt med ungdomarna, som till exempel lärare, socialarbetare och psykologer, måste få ökade kunskaper om hur de drabbade ska bemötas. Det är viktigt att skapa utrymme för frågan om varför föräldern tog sitt liv och att bryta stigmat. Avhandlingen visar också att döden inte innebär slutet på ungdomarnas relation med sin förälder och att den kvarvarande relationen kan fungera läkande i sorgen, ett band som professionella därför bör uppmuntra.

– Det här är en komplicerad sorg. Det sista ungdomarna vill är att vara lik sin döda förälder, det vill säga att må dåligt, och reaktioner på förlusten kan väcka rädsla för att de själva ska komma att ta sitt liv. Men genom att veta hur ungdomarna tänker kan man lugna dem och säga ”det här är normalt för någon i din situation”.

Avhandling:
To mourn and resist stigma: Narration, meaning-making and self-formation after a parent´s suicide, Anneli Silvén Hagström (2016). Linköping studies in Arts and Science No. 685.

Liknande nyheter

Forskning

Nyheter från LiU