Under efterkrigstiden sökte sig en del av de människor som överlevt koncentrationslägren till Sverige. En del av dem passerade vidare till nya länder efter att fysiska sår läkt, andra bildade familj och blev kvar i Sverige.
Kristin Wagrell vid Linköpings universitet har i sin doktorsavhandling undersökt de roller förintelseöverlevarna tilldelats i den svenska offentligheten och hur de beskrivits i exempelvis dagstidningar, film och radio. Några av de föreställningar hon identifierat är ”det sårbara offret och ”det effektiva vittnet.
– Överlevare av Förintelsen har behandlats som levande historiska dokument. Men ingen människa är enbart sitt trauma och i viss utsträckning har olika föreställningar gjort det svårt för dessa människor att agera utifrån sina egna behov. Men de som genomlevt Förintelsen måste också få dö, utan att känna skuld för att de inte kunde berätta på det sätt som samhället ville, säger Kristin Wagrell, doktor i kultur och samhälle.
Hennes forskning visar att de som upplevt och överlevt Förintelsen bara fått plats i offentligheten genom sitt trauma, den komplexa människan bakom kom aldrig fram. Negativa känslor av hämnd, skuld, skam, hat och ilska har heller inte fått uttryckas i offentligheten. Överlevaren skulle inte anklaga eller förebrå, bara tala så att människor blev berörda och förstod varför Förintelsen aldrig fick hända igen.
Inte en del av svenskheten
Enligt tidigare forskning har personer som överlevt Förintelsen varit tysta i offentligheten under större delen av 1900-talet. I sin avhandling slår Kristin Wagrell hål på denna föreställning. Genom studier av nyhetsartiklar, recensioner, minnesanteckningar, filmer samt radio- och tv-program från 1940-, 50- och 60-talet växer bilden av förintelseöverlevaren som figur i offentligheten fram.
– Det har funnits en idé om att det inte talades speciellt mycket om Förintelsen fram till 1980-talet och att man därefter övergick till att prata för mycket om den här tiden. Min avhandling visar att samtal om Förintelsen alltid har pågått, men på olika sätt under årtiondena, säger Kristin Wagrell.
En av anledningarna till att man tidigare ansett att det varit tyst i Sverige om Förintelsen, är att man inte kopplat diskussionen till ”det svenska”. Detta svenska var till exempel Raoul Wallenberg och svensk neutralitetspolitik under kriget. Offrens historia ansågs alltså helt enkelt inte vara en svensk, historisk angelägenhet.
– Hédi Fried uppmärksammas på grund av sina erfarenheter under Förintelsen, men sällan i andra sammanhang. Många andra svenskar har en ”naturlig” plats i ”svenskheten”, men intresset för överlevaren som svensk ligger oftast bara i vad denne konkret kan bidra med till det svenska samhället. Därför är det dags att börja intressera sig för överlevandens och överlevandets historia i Sverige. Det finns mycket mer att lära om människorna bakom föreställningarna. De har haft rika liv och öden efter Förintelsen som förtjänar plats i den svenska historieskrivningen, menar Kristin Wagrell.
