Ett tvåårigt stipendium från Hjärnfonden om sammanlagt 600 000 kronor till forskningsprojektet ”Hjärnans dynamiska nätverk: en biomarkör för dyskalkyli.
Vad betyder det för dig att få det stipendiet?
– För mig som junior forskare är det ett betydelsefullt erkännande. Det ger mig möjlighet att fördjupa min forskning om mekanismerna bakom barns svårigheter att lära sig matematik och se var och hur hjärnan hanterar matematiska problem.
Dyskalkyli är lika vanligt som dyslexi men har inte på långa vägar varit så uppmärksammat av pedagoger och forskare. Varför?
– Dyslexi kom som ett begrepp på sent 1800-tal. Man såg tidigt att lässvårigheter handlade om något annat än allmänt svag begåvning. När det gällt dyskalkyli har det funnits en seglivad föreställning om att den som har svårt att räkna helt enkelt är lite dum. Matematik och intelligens har man ansett hänger ihop.
– Idag är dyskalkyli en diagnos i sig. Orsakerna till inlärningsproblematiken är fortfarande höljda i dunkel, men den forskning som hittills gjorts på dyslexi har betytt mycket för forskningen om dyskalkyli.
Du ska göra studier på barn 10-12 år för att se vilka skillnader det finns i hjärnaktivitet mellan barn som har svårt att lära sig matematik och barn som inte har det.
Hur gör du det?
– Med magnetresonanskamera, MRI. Vi har ett väldigt bra samarbete med skolor i Östergötland och har tidigare gjort en förstudie på barn i mellanstadiet. Vi vet att metoden fungerar och att man med fMRI kan kartlägga hur olika områden i hjärnan aktiveras när barn får lösa olika matteuppgifter. Nu vill vi gå vidare med en grupp på minst 50 barn som har problem med att förstå matematik och jämföra dem med en kontrollgrupp.
Hur går en sådan undersökning till? Och vad tycker barnen om att stoppas in i en apparat?
– De brukar mest tycka att det är spännande. Magnetkameran är specialutrustad, barnen får ett par snygga glasögon på sig och de får med sig en slags datordosa in i kameran. Jag sitter utanför med min dator och administrerar olika matteproblem som projiceras i taket på kameran och barnen knappar in sina svar på uppgifterna.
– Och när allt är klart har jag fått stora datamängder som ska bearbetas – det kommer att ta sin tid!
Ungefär fem procent av befolkningen har dyskalkyli. Hur upptäcker man att ett barn ligger i riskzonen för att få kämpigt med matematiken?
– Det märks bland annat genom att de generellt har svårt att förstå mängder och antal. Alla barn börjar med att räkna på fingrarna, men barn med dyskalkyli fortsätter med det långt upp i åldrarna. Dålig tidsuppfattning är ett annat tecken. Barnen förstår till exempel inte hur klockan fungerar och uppfattas gärna bara som lite slarviga med att passa tider.
Du har fått stipendium för att forska på heltid på två år. Vad tror du att du har kommit fram till på den tiden?
– Forskningen har pekat på att dyskalkyli har en ärftlig komponent och att problematiken kan härledas till neurokognitiva processer i hjärnan. Jag ska bedriva grundforskning och hoppas att kunnat bidra med kunskap om atypiska aktiveringsmönster och strukturer som kan ligga till grund för dyskalkyli.
– I förlängningen hoppas jag också att den kunskapen kan omsättas i pedagogisk praktik och ligga till grund för utvecklingen av tester som kan visa vilka barn som ligger i riskzonen och behöver särskilt stöd för att kompensera sina inlärningssvårigheter.
– För mig som junior forskare är det ett betydelsefullt erkännande. Det ger mig möjlighet att fördjupa min forskning om mekanismerna bakom barns svårigheter att lära sig matematik och se var och hur hjärnan hanterar matematiska problem.
Dyskalkyli är lika vanligt som dyslexi men har inte på långa vägar varit så uppmärksammat av pedagoger och forskare. Varför?
– Dyslexi kom som ett begrepp på sent 1800-tal. Man såg tidigt att lässvårigheter handlade om något annat än allmänt svag begåvning. När det gällt dyskalkyli har det funnits en seglivad föreställning om att den som har svårt att räkna helt enkelt är lite dum. Matematik och intelligens har man ansett hänger ihop.
– Idag är dyskalkyli en diagnos i sig. Orsakerna till inlärningsproblematiken är fortfarande höljda i dunkel, men den forskning som hittills gjorts på dyslexi har betytt mycket för forskningen om dyskalkyli.
Du ska göra studier på barn 10-12 år för att se vilka skillnader det finns i hjärnaktivitet mellan barn som har svårt att lära sig matematik och barn som inte har det.
Hur gör du det?
– Med magnetresonanskamera, MRI. Vi har ett väldigt bra samarbete med skolor i Östergötland och har tidigare gjort en förstudie på barn i mellanstadiet. Vi vet att metoden fungerar och att man med fMRI kan kartlägga hur olika områden i hjärnan aktiveras när barn får lösa olika matteuppgifter. Nu vill vi gå vidare med en grupp på minst 50 barn som har problem med att förstå matematik och jämföra dem med en kontrollgrupp.
Hur går en sådan undersökning till? Och vad tycker barnen om att stoppas in i en apparat?
– De brukar mest tycka att det är spännande. Magnetkameran är specialutrustad, barnen får ett par snygga glasögon på sig och de får med sig en slags datordosa in i kameran. Jag sitter utanför med min dator och administrerar olika matteproblem som projiceras i taket på kameran och barnen knappar in sina svar på uppgifterna.
– Och när allt är klart har jag fått stora datamängder som ska bearbetas – det kommer att ta sin tid!
Ungefär fem procent av befolkningen har dyskalkyli. Hur upptäcker man att ett barn ligger i riskzonen för att få kämpigt med matematiken?
– Det märks bland annat genom att de generellt har svårt att förstå mängder och antal. Alla barn börjar med att räkna på fingrarna, men barn med dyskalkyli fortsätter med det långt upp i åldrarna. Dålig tidsuppfattning är ett annat tecken. Barnen förstår till exempel inte hur klockan fungerar och uppfattas gärna bara som lite slarviga med att passa tider.
Du har fått stipendium för att forska på heltid på två år. Vad tror du att du har kommit fram till på den tiden?
– Forskningen har pekat på att dyskalkyli har en ärftlig komponent och att problematiken kan härledas till neurokognitiva processer i hjärnan. Jag ska bedriva grundforskning och hoppas att kunnat bidra med kunskap om atypiska aktiveringsmönster och strukturer som kan ligga till grund för dyskalkyli.
– I förlängningen hoppas jag också att den kunskapen kan omsättas i pedagogisk praktik och ligga till grund för utvecklingen av tester som kan visa vilka barn som ligger i riskzonen och behöver särskilt stöd för att kompensera sina inlärningssvårigheter.
