Från LiU-student till minister

Åsa Lindhagen läste till civilingenjör på Linköpings universitet. Drygt tio år senare är hon jämställdhetsminister. Hon ger dagens studenter rådet att ibland stanna upp och reflektera.

Åsa Lindhagen, jämställdhetsminister och LiU-alumnÅsa Lindhagen, jämställdhetsminister och LiU-alumn Foto Ola AxmanÅsa Lindhagen ringer upp som utlovat när barnen somnat. Hennes arbetsdagar är långa.

Som jämställdhetsminister har du många frågor på ditt bord och dessutom ett särskilt ansvar för att jobba mot diskriminering och segregation. Vad vill du prioritera?

– Att arbeta mot våld i nära relationer och hedersrelaterat våld. Ett annat område är lika lön för lika arbete, vi ser fortfarande oförklarliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Det finns förstås mycket som behöver prioriteras. Sexuella trakasserier är en annan central fråga, liksom fördelningen av det obetalda hemarbetet. Jag vill även lyfta fram barns rättigheter, att skapa goda uppväxtvillkor för alla barn.

Du läste till civilingenjör i industriell ekonomi vid LiU och tog examen 2008. Har du något speciellt minne från den tiden?
– Å, jag har många, det var en fin tid och jag känner mycket för mitt universitet. Det jag spontant tänker på är alla möjligheter som universitetet erbjöd oss studenter. Studierna var utmanande men vi kunde också engagera oss vid sidan av, om vi ville. Själv var jag kårordförande i ett år för teknologkåren LinTek och satt med i rektorns ledningsgrupp. Vi som var engagerade fick ta mycket ansvar, lärde oss om ledarskap, kunde jobba med arbetsmarknadsdagar och utbildningskvalitet, ja, vi fick ha en massa viktiga och krävande uppdrag trots vår begränsade erfarenhet.

Har du haft någon nytta av din civilingenjörsutbildning i din fortsatta karriär inom politiken?
– Absolut. Till exempel logiskt tänkande, problemlösning och att strukturera information. Politik handlar ofta om just det; att ringa in problemen och komma fram till lösningar.

Du utbildade dig till civilingenjör men över åren har du engagerat dig alltmer för de breda välfärdsfrågorna, bland annat som styrelseordförande i Rädda Barnen, socialborgarråd i Stockholm och nu som miljöpartistisk jämställdhetsminister. Är du förvånad över hur ditt yrkesliv utvecklats?
– Jag ser inget motsatsförhållande i min utbildning och vad jag gör idag. Civilingenjörsutbildningen är en plattform, en möjliggörare för en massa olika yrkesvägar. Mitt sociala engagemang har jag haft sedan jag var helt liten, jag vill göra vad jag kan och bidra till att få andra människor att kunna ta sig fram. Jag har själv mycket att vara tacksam för, att ha växt upp i ett välfärdssamhälle med mycket frihet och gratis utbildning är till exempel inte självklart.

Vilka är dina drivkrafter?
– Jag har aldrig haft någon plan för vart jag yrkesmässigt ska hamna utan mer gått på känslan. Har aldrig tagit ett uppdrag för att det ska se fint ut på mitt cv, utan för att det varit roligt att vara engagerad och ta ansvar. Men jag hade inte förväntat mig att befinna mig där jag är idag.

Som socialborgarråd hamnade du i blåsväder kring en mottagning för prostituerade i Stockholm. Hur rustad är du att som minister bli offentligt kritiserad?
– Kritik måste man acceptera som offentlig person. Just i det fallet tycker jag vi fattade rätt beslut, men ibland begår man förstås misstag. Den öppna kritiken är i grunden något positivt, att människor kan göra sina röster hörda och att medier granskar beslutsfattare. Den är en grundläggande del i vårt demokratiska samhälle och något att värna om.

Som minister har du makt. Hur hanterar du den?
– Nu tar jag ansvar att som minister göra vad jag kan för att faktiskt åstadkomma skillnad. Jag vill använda chansen jag fått och leverera. Det gör att jag känner en press på mig, och det ska vara en press. Ju mer makt man har desto mer ansvar har man att göra det bästa möjliga med sitt uppdrag.

Är det något du vill säga till dagens studenter på LiU?
– Att de ska försöka ha så roligt de kan under studietiden. Inte ge upp även om de har motgångar. Jag vet hur det kan kännas, jag fick kämpa med studierna ibland. Men alla människor väljer utifrån sin inre kompass. Jag skulle också be dem stanna upp och reflektera. Vi har en stark välfärd och ett gratis utbildningssystem. Jag skulle vilja be dem rikta en tanke kring vad de själva kan bidra med för att stärka Sverige. Att de skulle tänka ”hur kan just jag ge tillbaka?”

Senaste nytt från LiU
Visa/dölj innehåll