Réka Anderssons avhandling undersöker hur ett komplext problem hanteras av vården och vilka gränsdragningar som görs mellan de inblandade organisationerna. Arbetsrelaterad psykisk ohälsa saknar en tydlig definition och ansvarsfördelningen mellan vårdgivare som hanterar problemet är oklar.
– Arbetsrelaterad psykisk ohälsa är svår att definiera och är ett väldigt komplext problem där flera faktorer spelar in. Därför finns det en väldigt stor tolkningsflexibilitet kring fenomenet, säger Réka Andersson.
I och med att det är många olika yrkesgrupper inom olika vårdgivande organisationer som hanterar problemet, eller kommer i kontakt med det på olika sätt, finns det dessutom en stor variation i hur arbetsrelaterad psykisk ohälsa definieras inom vården. Den otydliga ansvarsfördelningen medför att definitionen av ett så mångfacetterat problem får konsekvenser för hanteringen inom vården.
– De yrkesverksamma i de olika vårdgivande organisationerna visade sig stå inför olika utmaningar då de skulle hantera ett ärende kring arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Inom primärvården kunde exempelvis vissa yrkesverksamma känna en organisatorisk press vid diagnosticering grund av att vissa typer av diagnoser premieras inom det svenska välfärdssystemet. Inom företagshälsovården var beroendeställningen mot arbetsgivaren en uppmärksammad fråga, säger Réka Andersson.
Saknad kontakt mellan organisationer
Arbetsrelaterad psykisk ohälsa hanteras i dag av olika vårdgivande organisationer, främst primärvården och företagshälsovården. I sin studie har Réka Andersson intervjuat läkare, psykoterapeuter, kuratorer, psykologer, beteendevetare, arbetsterapeuter och rehabiliteringskoordinatorer inom dessa två organisationer. För att få en bättre förståelse för de organisatoriska sammanhangen gjordes även observationer. Företagshälsovården har historiskt sett genomgått stora organisatoriska förändringar, framför allt i hur den relateras till den offentliga hälso- och sjukvården. Företagshälsovården privatiserades 1993 vilket innebär att arbetsgivaren är både uppdragsgivare och kund hos företagshälsovården. Med ett komplext problem som ingång har Réka Andersson undersökt och visat på hur en mängd olika styrningsformer och organisatoriska faktorer påverkar hanteringen.– Det största problemet är att primärvården och företagshälsovården i princip inte har kontakt med varandra och det är en aspekt som båda organisationerna lyfter fram och vill ha ändring på.
Sedan företagshälsovården privatiserades ingår den inte längre i det offentliga sjukvårdssystemet, vilket leder till att primärvården vanligen inte kan skicka en remiss till företagshälsovården. Istället skapas ett system där det enda sättet för många yrkesverksamma att förmedla sin professionella bedömning till arbetsgivaren är genom ett informellt brev, där denne kan motivera varför företagshälsovården ska ta sig an individen. Eftersom de yrkesverksamma inom primärvården är medvetna om att företagshälsovården jobbar på uppdrag av arbetsgivaren, känner många sig manade att skicka brevet till arbetsgivaren, som i sin tur tar ställning till om de ska skicka ärendet vidare till företagshälsovården.
– Plötsligt har du en mellanhand som inte är en vårdgivande instans, och så ser det inte ut någon annanstans i vårdkedjan, säger Réka Andersson.
Ett brev innehåller en rekommendation från en medicinskt kunnig vårdare som har gjort en bedömning, men är inget som kan tvinga arbetsgivaren att sedan skicka individen till företagshälsovården då den är privat. Privatiseringen har också lett till konkurrens mellan de olika företagen som erbjuder företagshälsovård, så även de har ytterst lite kontakt med varandra. Om privatiseringen i sig är bra eller dålig är en annan fråga, men Réka Andersson framhåller att bristen på kontakt mellan de vårdgivande organisationerna är problematisk. I längden är det individen som söker hjälp som faller mellan stolarna.
– Att synliggöra problematiken kring hur arbetsrelaterad psykisk ohälsa hanteras i dag och att det finns olika definitioner av problemet inom vården är viktigt av flera skäl. Dels för att kunna erbjuda bättre vård, och dels för att ge de yrkesverksamma som sitter på kunskapen möjlighet att jobba med problemen, och inte begränsa dem i ett system som inte är flexibelt organisatoriskt. Det är inte brist på samarbetsvilja, utan brist på strukturer för att stödja samarbetet som inte finns där i dag.
Réka Andersson försvarade sin avhandling ”Gränsdragningar i vårdens vardag – Hanteringen av arbetsrelaterad psykisk ohälsa i det svenska välfärdssystemet” den 15 september 2017 och doktorerade vid Institutionen för Tema, Avdelning Tema teknik och social förändring.
