Han och medförfattarna Kjerstin Almqvist och Anna Norlén har i flera år hållit i en kurs som heter ”Barn och trauma” som går på Karolinska institutet.
– Under tiden vi har gjort den här kursen har vi sett att det saknas kurslitteratur kring den så det är en av orsakerna till att vi tyckte att vi ville skriva den här boken.
Hur märker du att det finns en kunskapsbrist i ämnet?
– Att vi hittar de här barnen så dåligt. Vi saknar kunskap om hur vi vågar prata med barnen och hur vi ska upptäcka dem i våra verksamheter, i allt ifrån sjuksköterskestyrda verksamheter till barnomsorg.
Björn Tingberg menar att det historiskt sett har funnits en föreställning om att barn mår bäst av att få glömma traumatiska händelser.
– Jag tror många av oss genom åren har tänkt att man inte ska prata sorgliga händelser med barn för att de blir ledsna, eller för att vi tror att det skadar dem. Den kunskapen har förändrats: nu vet vi att det är tvärtom – vi måste prata om det och vi måste låta barnen må dåligt.
Hur ska människor som träffar barn i sitt yrke tillämpa de här kunskaperna?
– Den stora gruppen professionella som möter barn, som inte jobbar med behandling, behöver lära sig att förstå signaler på att barn inte mår bra och våga prata med barn om det.
Björn Tingberg menar att det behövs mer kunskap om hur vi pratar med barn och hur vi tolkar svaren. I vissa fall finns kunskaperna om hur kommunikation ska ske, men stödet för att göra det saknas.
– Förskolepersonal till exempel vet ju oftast vad ett barn kan klara av rent kognitivt vad gäller språk och inlärning. Problemet kan istället vara att förskolepedagogen inte vågar prata om traumatiska händelser – det är så jag tänker att boken kan göra skillnad – att öppna dörren till att våga prata med barn om svåra saker.
Sedan säger han att det behövs ökad kunskap om psykologisk behandling.
– Det pågår forskning om vilka metoder som är bra. I boken tar vi upp förslag på vilka behandlingsmetoder som är evidensbaserade.
Hur hoppas du att boken ska användas?
– Jag hoppas att den ska användas på alla grundutbildningar där man utbildar människor som träffar barn, också av vuxna som har barn. Jag tänker mig att alla som möter människor skulle ha nytta av den faktiskt.
