Vad talade du om?
– Om de senaste fem åren i mitt liv. För fem år sedan skulle jag gifta mig, där börjar berättelsen. En vecka före bröllopet ordnade mina vänner en svensexa för mig. De tog mig först till en hotellfrukost och sedan till en kampsportslokal där två instruktörer instruerade mig i sporten. Men något gick fel, i ett läge hamnade mitt huvud i ett skruvstäd under en av instruktörernas arm och min kropp for åt ett annat håll, och plötsligt blev allt stilla. Där och då fick jag en obotlig ryggmärgsskada som gör att jag är förlamad från bröstet och neråt. Jag berättar om vad som hänt efter det, om vad min fru och dotter på 1,5 år betyder för mig och lite om mitt jobb som lärare på Nya Munken i Linköping.
Har du fått några reaktioner på programmet?
– Ja, de är massiva. Det har varit helt galet med sms och kommentarer, från både kända och okända. Många har letat upp mitt telefonnummer och tackat, de har kopplat min berättelse till sin egen situation. Det är inte bara de som själva drabbats utan även anhöriga som har fått någon slags tröst av det jag berättat.
Hur kom det sig att du blev sommarvärd?
– Jag har haft förmånen att få föreläsa för andra nyskadade på sjukhus och varit ute en del på skolor också. Någon föreslog att jag skulle sommarprata så jag spelade in 3-4 minuter från ett manus och blev utvald som en av åtta nominerade till Lyssnarnas Sommarvärd. Sedan röstade svenska folket och jag fick flest röster.
Hur kändes det?
– Jättehedrande, häftigt, spännande. Men också en känsla av att nu får jag inte fega ur. Det handlar ju om att exponera sig själv och sin familj, sitt privatliv. Min fru och jag pratade mycket om det här innan. Nu, efter programmet, förstår jag att jag gjort nytta med tanke på alla reaktioner. Något jag vill förmedla är att inte ta saker för givet, att uppskatta det man har.
Du läste till högstadielärare, samhällsvetenskap, på LiU mellan 2004 och 2009. Sedan dess har lärarutbildningen gjorts om, men vad var din uppfattning om utbildningen?
– Det fanns luckor i den. Ämnesmässigt fick jag med mig vad jag behövde, faktakunskapen sitter kvar. Men mycket annat fick jag ta reda på själv när jag väl var ute i verkligheten, som att hålla i ett utvecklingssamtal till exempel.
Nu jobbar du halvtid som SO-lärare på högstadieskolan Nya Munken i Linköping. Hur reagerar eleverna på att ha en lärare i rullstol?
– Jag har testat att jobba som lärare både innan och efter rullstol, nu har jag jobbat i fyra år efter olyckan. Vid den första lektionen med nya elever tar jag alla frågor direkt. Jag är tydlig med allt och sedan är det klart. Eleverna reagerar inte längre på mitt funktionshinder. Det var min oro att de skulle göra det. Men jag har gjort utförliga utvärderingar med dem och de visar att jag är deras lärare, inte mitt funktionshinder. Jag syns, mitt ansikte kan förmedla mina kunskaper och jag har teknik som hjälper mig i arbetet. Kollegorna är hjälpsamma och jag har klassrums- och undervisningsanpassning. Jag tror att eleverna övervinner en del av sina fördomar, de får ett nytt synsätt på vad som är möjligt.
Det behövs fler studenter som söker till landets lärarutbildningar. Kan du rekommendera yrket?
– Jag älskar det! Kontakten med elevernas vetgirighet, när man får genuina frågor, när någon tagit till sig det som sagts och kört det en gång till i sitt huvud, när eleverna blir öppna för diskussion. Jag skapar nyfikenhet hos 15-åringar, det triggas jag av.
Lyssna på Jonas Waltelius Sommar
Ytterligare en LiU-alumn kommer att vara värd i Sommar. Det är statsvetaren Suad Ali som läst pol.kand-programmet på LiU. Hon arbetar som expert på migrationsverket och sommarpratar den 15 augusti.