Dag Haugum packar för Antarktis

Hur påverkas trähus av tufft klimat och kommande klimatförändringar? För trettio år sedan for Dag Haugum, universitetsadjunkt i byggteknik, till Antarktis för att bygga upp forskningsstationen Wasa. Nu åker han tillbaka för att se hur huset klarat sig.

Forskningsstarionen Wasa

Foto THOR BALKHEDDen 16 december måste Dag Haugum ha packat klart. Som den ende forskaren i en svensk grupp om fem personer ger han sig iväg till Dronning Maud Land på Antarktis och några veckors jobb på forskningsstationen Wasa Nordenskiöldsbasen på Vestfjella.
73°03´S, 13°25´V för att vara exakt.

Med 45 mil till närmaste granne, den tyska forskningsstationen Neumayer, och 180 mil till Sydpolen.
Det blir en midvinter i midnattssol.

I slutet av 1988 transporterades moduler till ett trivsamt svenskt trähus – av fjällmodell på 133 kvadratmeter – sjövägen med Stena Artica från Göteborg till Antarktis.
Där skulle det byggas upp på en stålkonstruktion, en meter över berget på Vestfjella och 16 mil från den branta shelfisen där fartyget ankrat.
Det krävde sin planering.
Och med i bygglaget fanns Dag Haugum.

Foto THOR BALKHEDProjektet låg som ett forskningsuppdrag på Luleå tekniska universitet där Dag Haugum då var verksam.
Numera är han universitetsadjunkt i byggteknik på Institutionen för teknik och naturvetenskap, ITN, men har fortsatt samarbete med forskarna i Luleå.

Avsikten med forskningsprojektet var att under lång tid följa hur vanliga trähus klarar av en arktisk miljö.

– Det finns en osäkerhet kring hur klimatförändringar påverkar träbyggnaders motståndskraft. Vi vill skaffa oss en robust kunskapsbas om hur det ligger till med det. Trots att klimatet blir varmare kan det ändå att lokalt bli kallare på vissa platser, säger Dag Haugum.

Mätlogger inne i huset. Dag syns bakifrån.För trettio år sedan byggde han in sina mätinstrument i huset för att bland annat kunna följa variationerna i mikroklimatet i mellanväggarna.

Byggtekniken var delvis oprövad. I en del väggar finns sådana diffusionsspärrar som används i dag, i andra är träskivorna istället skyddade med lack. Också väggpartier respektive utan luftspalt ingick i forskningen.

Årsskiftet efter bygget, 1989-90, var Dag Haugum tillbaka för att läsa instrumenten och göra nya mätningar.

– Då hade det just inte hänt något. Det tar några år innan hus förändras, så nu ska det bli riktigt intressant att komma på plats. Det ska bli lite spännande att till exempel se om jag hittar någon mögelpåväxt någonstans, säger han.

Man skulle kunna tro att det antarktiska klimatet vintertid är den värsta påfrestningen för ett trähus.
Vindar på 30 m/s, 30 minusgrader och en avsevärd köldfaktor ställer konstruktionen på prov. Den antarktiska sommaren bjuder på andra utmaningar.

– Minus femton nattetid och genom solinstrålningen plus 40 inuti husväggen dagtid. Risk för frostsprängning och snö som driver in i väggarna och in under takpappen, smälter och kan läcka in. Det är under vintern som klimatet är stabilt men hårt, säger Dag Haugum.

Den här gången går resan till Antarktis blixtsnabbt. Jämförelsevis, i alla fall. Flyg från Sydafrika till inlandsisen och en rysk forskningsstation, sedan ännu ett stopp en dito tysk
– Sista sträckan till Wasa flyger vi med en ombyggd DC 3:a med skidor under, säger Dag Haugum.

Kejsarpingviner står på isen som en välkomstkommitté. Stena Artica syns i bakgrunden.1988 stävade Stena Artica genom isbergslandskapet med sikte på Antarktis inlandsis.
– Vi hade hoppat på i Montevideo i Uruguay och resan med båten tog två veckor, säger Dag Haugum.

Ibland fick maskinerna slå back för att ta sats genom drivisen. Vänta ut tills det blev farbara rännor.
Det tog sin tid. Att till slut få se inlandsisen växa upp i horisonten tillhör de upplevelser Dag Haugum inte skulle vilja vara utan.
Inte heller kommer det nu att stå någon välkomstkommitté av nyfikna kejsarpingviner på isen när han landar direkt vid Wasa.

Att bygga upp en forskningsstation på Antarktis var ett äventyr i sig.

Först spänningen att alls hitta något ställe att ankra vid för att få iland allt på isen; containrar, fyra bandvagnar, slädar – och två helikoptrar. Sammanlagt med en vikt på 160 ton.
Ändå hade det sett ut som små legobitar i Articas enorma lastrum, berättar Dag Haugum.

– Man kan tycka att Stena Artica var lite överdimensionerat för uppdraget. Men vi behövde ett fartyg som var stort nog för att kunna lyfta upp utrustningen med kran, iskanten kan vara uppåt 50 meter hög.
Men de lyckades hitta ett ställe där isen var låg nog för att göra en ramp och köra upp allt till de väntande pingvinerna.

Två bandvagnar åker över isen Foto Dag HaugumNästa projekt blev att frakta allt på plats.
Först måste en säker led runt glaciärsprickor, förrädiskt täckta med snöbryggor, markeras med hjälp av helikoptern.
Därefter vidtog de enahanda turerna med bandvagnar till Vestfjella.

– 16 mil enkel väg. Bandvagnarna höll väl en fart mellan 5 och 10 kilometer i timmen, man satt med motorn i höjd med armbågen, det var skumpigt och hoppigt.
Sådär tolv timmars färd utan några som helst hållpunkter.

– Det hände att vi helt sonika somnade. Spåren av bandvagnen som gått i en sväng utanför leden syntes sen tydligt från helikoptern, säger Dag Haugum.
Uppifrån luften såg man också konturerna av snötäckta glaciärsprickor.

Sent på nyårsaftons kväll nådde den första av bandvagnarna sitt mål.
– Vi lastade ur, satte oss i solen och firade, säger Dag Haugum.
Med svampiga räkmackor och pommac.
– Sedan hoppade vi in i bandvagnarna och körde tillbaka till båten.

Första golvelementet lyfts med helikopterDärefter gick byggjobbarna igång med stålkonstruktion och hus.
– Även vi forskare fick förstås hugga i med allt möjligt, vid sidan av att dokumentera bygget och logistiken.

Det mesta gick enligt planerna och det som inte gjorde det fick lösas på annat sätt.
Sällskapsrum, fyra sovrum, kök, bastu, dusch och tvättstuga.
Typiskt svenskt, om det inte vore för omgivningen.

Inne i isen. Blå is och snö, en person står i bakgrunden.Vestfjella skjuter upp som ett stenlandskap ur inlandsisen, med en tvärbrant på 250 meter åt norrsidan. Ett fågelberg för ispetreller och fjällabbar.
Som gjord för att utforska.

– Mellan inlandsisen och berget har snön blåst ihop och bildat grottor. Det är en extremt häftig miljö, med enorma snöformationer och gigantiska iskristaller. Det liknar inget annat jag sett, säger Dag Haugum.
Här inne har tiden stått stilla i årmiljoner.

Antarktis glaciärsprickor får också tanken att svindla.
– De kan ha djup på hundra meter och de är djupare än någon annanstans. Isen är totalt ren med fantastiska färgskiftningar.

Ispetrell som flyger mot blå himmel och berget. Foto Dag HaugumDet är på platser som denna som man annars också blir medveten om tiden.

– På Vestfjella är berggrunden vulkanisk och det finns ingen som helst växtlighet, jo, kanske kan man hitta någon lav i en skreva om man har tur, säger Dag Haugum.

– Däremot finns rätt mycket växtfossil. Första gången jag hittade ett löv med tydliga bladnerver blev det väldigt konkret: Jag stod på en kontinent som långsamt flyttat sig över hela jordklotet.

Wasa är en sommarforskningsstation med plats för tolv forskare. Alldeles intill ligger den finska forskningsstationen Aboa, där Dag Haugum och resten av det svenska gänget blivit lovade daglig lunch och julmat.
Några svampiga räkmackor blir det inte detta nyår.

Luleå Tekniska universitet: Byggnadsstudier i Antarktis

Läs mer om forskningsstationen Wasa 30 år (Polarforskningssekretariatet)

 

 

 


Senaste nytt från LiU
Visa/dölj innehåll