Språkprofessorn Leelo Keevallik reser sig upp och stänger fönstret till sitt kontor för att inte låta bullret från bygget utanför störa vårt samtal. Hon må forska om hur människor gör sig förstådda med varandra med hjälp av språket och kroppen. Men bara kroppsspråk fungerar inte i det här sammanhanget.
– Bara tal fungerar inte heller. Det är väldigt sällan vi människor använder bara talat språk, säger hon.
Om Leelo Keevallik slutat sticka ut näsan genom fönstret på grund av byggkaoset utanför, gör hon det desto mer i andra sammanhang. I den vetenskapliga spetstidskriften ROLSI sticker hon dessutom ut näsan ordentligt i en debattartikel. Hon menar att den traditionella bilden av grammatik behöver förändras. Grammatik och språk vävs ihop med kroppsrörelser i interaktion, enligt Leelo Keevallik.
– Man lär sig språk för att kunna förhandla med världen. Jag hävdar att det är i relation till situationer och till andra människor vi hittar det verkliga språket. Språket skulle inte betyda något om ingen lyssnade, säger Leelo Keevallik.
Det talade språket skulle alltså inte vara förståeligt för oss om vi inte backade upp det med vårt kroppsspråk och tog hänsyn till sammanhanget. Dessutom krävs samspel med andra människor, och vi tolkar varandras handlingar även utifrån deras exakta tajming.
Vad är ett språk?
Inom språkvetenskapen finns en kraftig polarisering mellan olika läger. På ena sidan finns de som anser att språket primärt är en komplex struktur i hjärnan. På den andra sidan finns de som betraktar språket främst som ett kommunikativt verktyg och att det växer fram som en del av ett samhälle.
Leelo Keevallik står stadigt i det andra lägret.
– Det finns mycket teoribildning om hur språket skulle vara strukturerat i hjärnan. Man brukar hävda att det är det individuella språket som finns i våra hjärnor, nästan som en programmering eller algoritm, som är det viktiga. Den alternativa teorin tar vara på att strukturen finns mellan talare, som ett resultat av att vi alltid relaterar oss till varandra. Till exempel används vissa grammatiska former för att besvara en fråga och andra för att be någon att utföra en uppgift. För mig är språk verkligt när det är förankrat i en relation. Vi skulle inte behöva språk om vi var ensamma.
Som språkforskare hör inte skrivandet av debattartiklar till vanligheten och just därför har Leelo Keevallik uppskattat det.
– Det är sällan jag får lov att vara provokativ.
Men Leelo Keevallik har inte alltid studerat språk utifrån den utgångspunkt hon har idag. När hon påbörjade sin utbildning i Tartu i Estland, där hon är född, stod individen i centrum för språket. Något av det första hon undersökte var dialekter och äldre ord.
– Då studerade jag en person i taget och försökte liksom dra ett språk ur den personen. Nu gör jag aldrig så. Nu tittar jag på hur folk kommunicerar med varandra i olika situationer. När de dansar. När de yogar, spelar teater eller mockar ett stall.
Pust, stånk, stön
I sin forskning arbetar Leelo Keevallik nära människor och oftast med hjälp av en videokamera. Miljöerna hon väljer är många gånger sådana som inte tidigare studerats. Nyligen har hon studerat språket hos människor som tillsammans arbetar i ett fårstall, eftersom det ”finns massor av forskning om vad som händer på affärsmöten”.– Tystnad vid ett köksbord är sällan okej, men mockar man i ett fårstall är det accepterat att vara tyst eller att pusta och svära. Det är intressant.
Leelo Keevallik är också intresserad av de ljud som egentligen inte är riktiga ord. I ett fårstall kan pustande användas för att kommunicera med en kamrat om var man befinner sig i en viss uppgift.
– Ska man göra ett lyft tillsammans kan pustande användas för att signalera var i lyftprocessen man befinner sig och därför få ett bättre samspel i lyftet. Dessa subtila ljud använder vi exempelvis för att förmedla att vi håller på att tappa greppet och det är inget man nödvändigtvis är medveten om själv. Men när man spelar in folk, som jag gör, upptäcker man att det kommer väldigt mycket kommunikativa ljud ur folk som inte är vanligt språk.
Det viktigaste är att göra sig förstådd
I ett kommande forskningsprojekt ska Leelo Keevallik studera hur mycket av ett språk man behöver kunna för att kommunicera över språkgränser i kroppsliga yrken. Till detta har hon fått bidrag från Östersjöstiftelsen.
– Vad behöver polska eller estniska gästarbetare egentligen lära sig av svenskan när mycket av kommunikationen bygger på gester, blickar och annat kroppsspråk?
Hon pekar mot fönstret på bygget utanför, där det nya studenthuset håller på att växa fram.
– Språket är bundet till specifika situationer. Ska man bygga något är det viktigt att man klarar att kommunicera i de handlingar man ska utföra. Jag är professor i språk och jag tycker att grammatik är viktigt, men att göra sig förstådd är viktigare än att man hittar korrekt verbform.
En språkundervisning som bygger på rabblandet av verbformer behöver alltså inte vara den bästa. Undervisningen skulle kunna vara mer knuten till specifika situationer som eleven behöver i vardagen.
Själv arbetar Leelo Keevallik på en rad olika språk, utan att behärska dem helt. Hon pratar ”bara” svenska, engelska och estniska, menar hon. Men i Zürich räcker tyskan till för att undervisa studenter, franskan är tillräcklig för att kommentera doktorsavhandlingar. Hon har bott i Finland och finskan ligger dessutom nära modersmålet estniska, som kompletterades av undervisning i ryska när hon gick i skolan i Estland.
– Vi borde tala fler språk än vi gör idag. Perfektion krävs inte. Det borde vi tänka på både när vi själva försöker göra oss förstådda och när någon försöker göra sig förstådd med oss.
Artikel:
What Does Embodied Interaction Tell Us About Grammar? Leelo Keevallik, Journal of Research of Language and Social Interaction. Volume 51, 2018 - Issue 1. Publicerad online 9 mars 2018.
https://doi.org/10.1080/08351813.2018.1413887
Blogginlägg i ROLSI:
On making grammar real
