Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete på Linköpings universitet, har under det senaste året varit redaktör för två böcker som innehåller en hel del forskningsresultat om förortens ungdomar och socialtjänstens arbete som kan tyckas vara obekväma. Hans forskning om den svenska välfärdsmodellens omvandling har gjort honom kritisk till den utveckling som har skett de senaste 30 åren.
I de båda böckerna Förortsdrömmar: Ungdomar, utanförskap och viljan till inkludering och Manifest-för ett socialt arbete i tiden, finns en oro över denna utveckling. Det ses numera som närmast naturligt med uppror i förorten och att människor sover på gatan och ber om pengar utanför affären.
- Det är närmast naturligt med sociala problem i dag, men det är ett resultat av en lång och stegvis process. De politiska förändringar som har betydelse för det sociala arbetet idag började äga rum för 30 år sedan och accelererade under början av 90-talet. Idéer om samhället, styrningen och om hur vi ska vara förändrades vilket ledde till att den svenska välfärdsmodellen omvandlades. I dag tror man att de sociala problemen löses genom mer fokus på individen. I skymundan hamnar då de sociala villkoren, som var du är född och av vilka föräldrar, vilken klasstillhörighet och så vidare.Magnus Dahlstedt Foto Linda Fredrikson
Ett exempel på detta nya tankesätt är individens valfrihet att välja skola och bestämma över sin egen bildning.
- Valfrihetens politik har lett till att bostadssegregationen har ökat, vilket forskning har visat sedan 90-talet. Skolan är inte längre den mötesplats som den en gång var. Skillnaden mellan skolor ökar och bostadssegregationen skenar i väg. Vad händer då med principen om jämlikhet? Och att fördela samhällets resurser? Det blir mindre viktigt medan individens frihet blir viktigare. På pappret har alla möjligheter, men villkoren för att kunna göra egna val är olika. Detta leder till att ojämlikheterna ökar.
Vissa har möjlighet att göra kalkylerade val, som andra inte på samma självklara sätt har. Där borde staten ha ett ansvar att hjälpa till så att alla kan välja på lika villkor.
Magnus forskning har visat att dessa valmöjligheter leder till ökade klyftor och polarisering där skillnaderna ökar mellan centrum och periferier, i både stad och landsbygd. Det i sin tur leder till högre sjukdomstal, utbrändhet, misstro, våld, gängbildning och sociala spänningar.
- Ett annat problem är att man inte längre tycks vilja förstå hur problemen uppstår. Det är som om man tror att ortens kids inget hellre vill än att bränna bilar. De sociala samhällsproblemen är inte längre den aktuella frågan.
Glapp mellan lag och praktik
Magnus menar att det som en följd av den individcentrerade utvecklingen har blivit ett glapp mellan vad som står i socialtjänstlagen och vad socialtjänsten faktiskt kan göra. Det långsiktiga blir kortsiktigt, en snabb effekt är viktig - men blir svår att uppnå.
- För att få resultat måste man bygga relationer och tillit. Det tar tid och det ligger inte riktigt i tiden. Idag möts biståndssökande alltför ofta med misstro och misstänkliggörandet bygger inte tillit! Hur kan man kräva att någon ska känna tillit, när de misstänkliggörs? Tidigare jobbade socialarbetare brett, med att omfördela resurser och se det kollektiva ansvaret. I dag ställs krav med hjälp av sanktioner eller morötter. Fokus är på individen - snarare än på att spåra uppkomsten av de sociala problemen. Arbetet med att motverka sociala klyftor blir svårare och det resulterar i att det blir svårare för individerna att lösa sina problem…
I dag är det stor brist på socionomer och socialarbetare och situationen för dem är många gånger orimlig.
- I dag blir manualerna och mallarna allt fler och tilltron till att de ska lösa de sociala problemen större. Samtidigt minskar socialarbetarens utrymme att göra egna omdömen. På sikt sätts handlingsutrymmet och professionen på undantag.
I boken Manifest ges många exempel på personer som inte får hjälp, eller som får hjälp men på fel sätt. Men läsaren får också möta eldsjälar, som är viktigt att inte glömma bort.
- Förutsättningarna i dag är resursbrist, höga krav, individinriktning… Plus en enorm vilja och kraft hos socialarbetare att göra rätt. Det finns frustration och en oerhört stark vilja och det är väl tur det! Även utanför socialkontoret, för mycket utspelas utanför kontorstid. Det finns mängder av goda exempel som är livsviktiga att lyfta fram!
I boken Manifest berättar till exempel Primo om socialarbetaren Margareta:
”Hon har kämpat för en alltså, jävligt mycket vad gäller allt alltså, när vi fick lägenhet, faan när vi fick barn, när man skulle in på behandling liksom, när man skulle (tystnad, tänker) jaa alltid. Hon har alltid kämpat för en. Hon tycker om att göra det liksom. Hon har inte bara sett det som ett jobb liksom. Vissa ser det som ett jobb, liksom dom är ”soss”. Med Margareta är det inte så. Hon gör saker som ingen annan gör, som dom inte ens behöver göra, så hon har alltid (avvaktar). Jaa, hon har betytt mycket i våra liv (tystnad, allvarlig)” (Ur Manifest, sidan 142, kapitlet Socialt arbete som situerad etik av Philip Lalander).
Men är det verkligen rimligt att socialarbetare ska behöva ge så mycket av sig själva för att göra ett bra jobb? Är det så jobbet ska vara?
- Nej, ingen ska inte behöva jobba utanför arbetstid och ha ont i magen för att du inte kan göra allt. Men så är det. Både professionella och ideella krafter tömmer ut sig, eftersom det inte riktigt går att möta behoven…
Lösningen på problemet är dock inte att gå tillbaka och göra som på 70-talet.
- Nej, det vore vansinnigt. Det är här vi har kärnproblemet inför framtiden. Det sociala arbetet måste vara en kraft som skapar förändring! Med fokus på sociala villkor, snarare än att mana till hårdare tag riktade mot individer. Det måste vara långsiktiga planer och förebyggande. Jag kan inte se någon annan väg att gå, säger Magnus.
Mycket att lära av de frivilliga
Frivilligorganisationer tar i dag ett stort ansvar för att lösa de akuta sociala problemen, och de ökar explosionsartat. Till exempel delade Stadsmissionen i Göteborg ut ca 60 000 portioner mat till behövande förra året (2018).
- Socialarbetarna i frivillig regi jobbar brett, de svarar på ett helt annat sätt mot de sociala behoven. Till exempel fritidsgårdarna, idrottsföreningarna, kyrkan och andra rena välgörenhetsorganisationer som växer och uppskattas otroligt mycket vilket är ett symptom på dagens politik och sociala arbete.
I till exempel USA litar man väldigt mycket på att frivilligorganisationer tar hand om det sociala arbetet. Kan det vara en lösning här också?
- Det är en politisk fråga. Där frivilliga krafter behövs, är det så klart utmärkt att de finns. De uträttar ett enormt arbete. Där finns kreativiteten att lösa problem med inga eller små medel. Det sociala arbetet i dag har mycket att lära av de frivilliga. Det skulle vara en katastrof om de försvann. Men de gör ofta arbetet högst motvilligt, på så sätt att de egentligen inte borde behövas. De gör det för att det måste göras och ingen annan gör det… Men det är inte rimligt att lägga detta ansvar på frivilligorganisationerna. Är det frivilliga som ska skapa ett bättre samhälle? Jag har svårt att se att detta kan hanteras på frivillig basis. Det borde vara en mer rimlig balans.
Forskning, praktik och politik
I Magnus forskning möts forskning, praktik och politik. Men det är svårt att nå politikerna.
- Vi bjuder ofta in till öppna seminarier för politiker, socialarbetare och allmänhet och alla kommer. Däremot är det sällan några politiker som dyker upp. Hos de som kommer möts jag av stort gehör och igenkänning. Men många vill ha svar- hur ska ord bli till handling? Det är en viktig fråga! Men jag är inte politiker…
Magnus är engagerad i frågor som rör barn och ungas framtid. Han är inte rädd för att dras med i kontroversiella saker och säga vad han genom forskning har kommit fram till.
- Jag kan inte sitta bakom skrivbordet utan att göra något som är viktigt när jag ser de ojämlika förhållanden som faktiskt finns. Jag måste göra vad jag kan för att det inte ska vara så.
Magnus kommer själv från en släkt där det inte hör till vanligheten att läsa vidare vid universitetet.
- Jag borde egentligen inte vara här. Men jag pluggade trots allt och nu är jag ändå här och har egentligen inget att förlora. Nu får jag ta och förvalta chansen jag fick och göra något av det! avslutar Magnus.
Hör Magnus i podden Fakultet avsnitt två. Hör också ungdomarna från organisationen Helamalmö och Nicolas Lunabba, verksamhetsansvarig för Helamalmö och en råstark röst för Malmös barn och unga. Går det att vända utvecklingen med ökat våld, bilbränder, dödsskjutningar, fattigdom, klyftor som gapar vidöppna?
