Anna Bredström vid sitt skrivbord Foto: Pia MolinOm Anna Bredström befinner sig i sitt arbetsrum är inte lätt att avgöra. Glasväggen ut mot korridoren är fulltejpad med bilder som skymmer insynen. I detta försök till avskärmad tillvaro har hon läst en nära 1000-sidig manual för psykiska sjukdomar fram och baklänges.
Det som sysselsatt Bredström i flera år är den nya versionen av DSM, den diagnostiska och statistiska handbok som används världen över för att diagnostisera psykisk sjukdom. Går du till en psykiater i USA är det efter DSM som dina symptom klassificeras. I Sverige används WHO:s koder för statistik och uppföljning, men i den kliniska psykiatrin används i huvudsak DSM eftersom den ger en mer utförlig beskrivning av varje diagnos.
År 2013 utkom en ny version av manualen, ett arbete som pågått under 10 år av hundratals internationella experter. I samband med det ville man ge den, vad man kallade, ”större kulturell känslighet”. Den tidigare versionen, DSM-IV, hade fått kritik för att ”exotifiera”. För en etnicitetsforskare är det naturligtvis intressant. Bredström ville se hur den nya versionen skiljde sig från den tidigare.
– Det här är ett av de mest betydelsefulla dokumenten för att vi ska förstå de här diagnoserna, och för att vi ska kunna jämföra hur olika sjukdomar yttrar sig i olika länder. Jag kunde inte låta bli att ta mig en titt på den, säger hon.
Hon lämnar sitt boktyngda krypin och går korridoren fram till fikarummet.
Inkonsekvent syn
Betydelsen av social och kulturell kontext för ett visst tillstånd är en debatterad fråga inom psykiatrin. Bredströms forskning har visat att manualen är inkonsekvent i sin syn på hur stor betydelse den omgivande kontexten har för att sätta en diagnos. Eftersom det inte går att ta ett blodprov för att visa hur en patient mår psykiskt krävs i viss mån att symptomen sätts i ett sammanhang, för att förstå varför patienten mår som den gör. 
Foto: Anna Bredström har lusläst manualen.
– I manualen ges omgivningen större betydelse för vissa patienter – de som inte är födda i västvärlden. Detta kan innebära att en latinamerikan som går till en psykiater i USA, bedöms den på andra grunder än den amerikan som är född i landet, säger Bredström.
Man skulle kunna tro att depression eller annan psykisk ohälsa yttrar sig på samma sätt världen över. Men så är det inte. Vissa av de symptom vi känner av, är bundna till den kultur vi vuxit upp i. Panikångest exempelvis kan uttryckas på olika sätt. Patienter i Sverige beskriver ofta att panikångest innebär bröstsmärta och andnöd, medan ångest för patienter i andra delar av världen även kan innebära tinnitus, huvudvärk och okontrollerat skrikande.
– Manualen beskriver de symptom som västvärlden upplever som de ”riktiga” symptomen på ångest. Det symptom andra kulturer upplever beskrivs i ett stycke under och kallas för ”kulturspecifika symptom”. Manualen bortser från att även vi i västvärlden har en kultur, säger Bredström.
Etnicitet som skiljelinje
De senast åren har psykiatrin lagt mer och mer vikt vid att studeras människans tankar, känslor och beteende utifrån ett perspektiv där biologiska mekanismer och aktivitet i hjärnan är centrala aspekter.
När DSM skulle revideras ville man i större utsträckning anpassa den till detta synsätt.
– Men hur går detta mer biologistiska sätt att se på människan ihop med hur synen på kultur påverkar oss? Manualen går alltså i riktning åt det så kallade biopsykiatriska hållet, förutom när det kommer till etnicitet.
Hon menar att etnicitet blir en skiljelinje inom psykiatrin – och för patienterna.
– Man har hörsammat kritiken och gjort vissa förbättringar. Men, manualen utgår fortfarande från att det västerländska är norm och att kultur finns överallt förutom där. Då riskerar man att patienter inte bedöms på samma kriterier.
Artikeln:
