Det var när Peter Johansson blev uppsagd från sitt jobb som säljare i en byggvaruhandel som livet tog en annan riktning. Bruksorten Ankarsrum som han levt 30 år i år hade i finanskrisens spår plötsligt inget mer att erbjuda. Bruket hade han redan arbetat på och även där var det ont om jobb. Han hamnade till slut i Rimforsa, cirka fyra mil utanför Linköping, där han började arbeta på ett omsorgsboende.
- Det var där polletten ramlade ner. Jag trivdes med att arbeta med människor! Många av de boende var psykiskt sjuka och hade tidigare tagits om hand av rättspsykiatrin. Jag insåg att jag var intresserad av beteendevetenskap, säger Peter Johansson.
Idag är Peter Johansson professor vid Linköpings universitet. I fokus för hans forskning står psykisk ohälsa och sömnproblem. Just nu arbetar han särskilt med depression hos hjärtsjuka och han håller på att utveckla en terapi för hjärtpatienter via nätet.
- Vi vet att hjärtpatienter i stor utsträckning drabbas av depression. Men vad ska vi göra för att minska depression hos dem? Det vill jag ta reda på, säger han.
Internetterapi mot stress och oro hos hjärtsjuka
För tillfället arbetar han med att vidareutveckla det resultat han och hans kollegor såg vid en tidigare studie. Att terapi via nätet kan hjälpa hjärtsjuka med depression. Nu ska studien utvidgas för att se om även stress och oro hos hjärtpatienter kan minskas med hjälp av internetterapi.
-Vi skulle vilja erbjuda ett ”paket” där patienten själv får välja vad den vill arbeta med för problemområden. Men, blir resultatet lika bra om de får välja själva vad de vill bearbeta? Det ska vi också undersöka.
I den första studien såg Peter och hans kollegor att de sjuksköterskor som var kopplade till internet-kbt:n spelade en viktig roll för att patienternas depression skulle förbättras. Sjuksköterskorna gav återkoppling till patienterna via nätet och svarade på frågor. Även i den kommande studien har sjuksköterskorna en viktig roll. Foto Magnus Johansson
- Men då tänker vi oss att patienterna själva i större utsträckning får välja när de vill ha återkoppling av en sjuksköterska. Så även det kommer att vara mer individualiserat i den kommande studien.
Att sjuksköterskor har en betydelsefull roll i Peter Johanssons forskning är inte konstigt, då han själv är sjuksköterska. Efter att han hade arbetat på omsorgsboendet i Rimforsa gick han vidare till undersköterskestudier och sedan till sjuksköterskeprogrammet.
-När jag läste till sjuksköterska var det en lärare som sa till mig att jag var duktig. Det betydde mycket för mig. Jag kom från en bruksort och idealet var inte att studera. Man skulle jobba, tjäna pengar och inte tro att man var något. Men hon tyckte att jag var något. Det var ett viktigt ögonblick, säger han.
Peter Johansson menar att det är sjuksköterskeprogrammets problembaserade lärande (PBL) han har att tacka för att han kunde ta till sig studierna. Metoden innebär att studenter får arbeta med verkliga situationer och reflektera i grupp.
- Jag är ytterst tacksam för PBL. Men jag tror också att jag var mogen för studier just då och träffade rätt folk. Det fanns något latent i mig som fick blomma ut.
Redan innan han avslutat sjuksköterskeprogrammet var det bestämt att han skulle fortsätta med forskarstudier. Men hans bildningsresa var inte enbart en raksträcka. Omgivningen var inte alltid helt tillfreds med den riktning hans liv tog.
- Bruksgrabben genomgick en personlig utveckling, vilket ledde till att vissa personer föll bort ur mitt liv under den tiden.
Med omsorg om patienterna
Peter Johansson kallar sig själv en ”late bloomer” som så sent i livet insåg vad han var ämnad att göra. Men när man väl vet det är det bara att köra, menar han. Det är med varma känslor som han tänker tillbaka på omsorgsboendet där han kom i kontakt med de patienter som väckte hans intresse för psykisk ohälsa. Men även alla de patienter som han hunnit ha som färdigutbildad sjuksköterska har spelat stor roll för honom.
- Jag hade en gång en uppföljning med en av mina patienter. Han klagade över biverkningarna han fick av hjärtmedicinen. Då frågade jag honom hur han mådde innan medicinen. Patienten insåg då att för några år sedan kunde han inte gå 200 meter utan att flåsa, och nu spelade han golf. Där och då insåg jag att det är bra att ha en referenspunkt. För man glömmer så snabbt.
Mötet med den här patienten, och att tiden förändrar ens perspektiv, försöker Peter Johansson att minnas ibland. Bland annat därför har han vid sidan av forskningen försökt att arbeta kvar som sjuksköterska på hjärtkliniken på universitetssjukhuset i Linköping. Men sedan några år tillbaka räcker tiden inte längre till för både forskning, undervisning och kliniskt arbete. Därför har han fått sluta på hjärtkliniken, vilket Peter Johansson tycker är synd.
- Som forskare är det en oerhörd erfarenhet att veta hur det är att träffa patienter. Det är ju för att förbättra för dem som jag forskar.
