Är det bättre om blivande avelshöns som ska producera broilers får fasta några dagar i veckan? Likt en 5:2 diet för höns?
Det är en metod som delar av den internationella kycklingindustrin använder sig av under breeder-hönsens uppväxt för att undvika de hälsoproblem som den extrema aveln medför.
Men i Sverige är den metoden olaglig. Svenska producenter ger avelskycklingarna mat varje dag, men med en begränsad fodergiva. Det innebär att de växer upp ständigt hungriga.
Caroline Lindholm, Institutionen för fysik, kemi och biologi, har doktorerat på avhandlingen ”Intermittent fasting in chickens. Physiological mechanisms and welfare implications for broiler breeders”.
– Svensk lag kräver lagen att alla husdjur ska utfodras dagligen och det är en rimlig utgångspunkt. Men när det gäller avelshöns för broilerproduktion är det inte säkert att det är det bästa, säger hon.
– Välfärden för föräldradjuren är ett komplext och förbisett problem jämfört med kycklingindustrins arbete för att förbättra slaktkycklingarnas hälsa och miljö.
Industrins produktionskrav på att få fram broilers färdiga för slakt på bara 35 dagar slår tillbaka på avelshönsen.
– De har samma enorma aptit och höga tillväxtpotential som sin avkomma, men deras tillvaro som breeder-höns ser helt annorlunda ut, säger Caroline Lindholm.
Avelsdjuren får inte växa för fort.
Ett skäl är att de riskerar att drabbas av de hälsoproblem som aveln för en extrem tillväxt medfört. Bland annat störningar i immunförsvaret, lamhet och hjärtsvikt.
Slaktkycklingarnas korta livstid, drygt en månad, innebär inte samma risk för att hälsoproblemen hinner utvecklas som för breeder-hönsen, vars livstid broilerindustrin satt till 15 månader.
Ett annat skäl är att avelshönsens fertilitet påverkas om de växer för snabbt.
Produktionsmålen för föräldradjur respektive deras avkomma står alltså i motsättning till varandra.
– Breeder-hönsen ska ge en avkomma som sätter muskler redan från kläckningen, men deras egen tillväxt måste begränsas om de ska fungera som avelsdjur. De får inte, till skillnad från slaktkycklingarna, bli magra muskelknippen utan de måste också få sätta en del fett för att det inte ska bli problem med ägglossningen.
Det är en svårlöst ekvation.
Å ena sidan kycklingar som är avlade för att äta så mycket de bara orkar för snabbt uppnå slaktvikten på en månad.
Å andra sidan kycklingar av samma ras som ska födas upp till avelsdjur men först efter fyra månader får nå samma vikt. Deras tillväxt stoppas upp genom att de varje dag bara får en tredjedels foderranson jämfört med sin avkomma.
För avelskycklingarna betyder det en uppväxt under en konstant hungerstress och det är en välfärdsproblematik som broilerindustrin behöver ta i håll med.
– Återkommande fasta för avelshöns av broilerras har gett goda resultat internationellt. Med min forskning vill jag lägga ett vetenskapligt perspektiv på konsekvenserna av en slags 5:2 diet, säger hon.
Caroline Lindholm har i första hand jämfört fysiologiska förändringar hos kycklingar som fodrats på konventionellt, svenskt sätt (lite mat varje dag) jämfört med kycklinggrupper som fått äta sig mätta alla dagar utom fastedagarna. De för LiU-forskarna så bekanta röda djungelhönsen har fått utgöra kontrollgrupp.
– Jag har till exempel tittat på om hjärta och lungor förstorats hos någon grupp, om de olika fodermetoderna lett till olika längd på tarmarna, om det finns någon påverkan på immunförsvaret eller på förekomsten av vita blodkroppar, säger hon.
Några tydliga fysiologiska skillnader beroende på utfodringsmetod har Caroline Lindholm inte kunnat se.
Däremot finns det skillnader i beteenden.
– Men det vara knepigt att avgöra vad de verkligen står för. Det finns över huvud taget få studier av vad som är acceptabel välfärd för slaktkycklingföräldrar. Och det saknas vetenskapligt etablerade mått och metoder för att värdera hur de mår, säger hon.
– Avelskycklingar som får lite mat varje dag är aktiva och reagerar frenetiskt vid fodringen, precis som alla hungriga djur gör. Matbristen stressar dem och en del får svårt att klara av konkurrensen.
Vid en 5:2 diet får kycklingarna däremot äta sig mätta de dagar de inte blir helt utan mat.
– De behöver inte kasta sig över maten, de hinner äta och kan ta sig tid att stanna upp. De är allmänt lätthanterliga och beter sig lugnt och harmoniskt även på fastedagarna. De har också ett annat socialt beteende än de ständigt hungriga kycklingarna, säger Caroline Lindholm.
Broilerkycklingarnas förmåga att äta mer mat än de egentligen behöver ger avelsdjuren en god kapacitet för att rent fysiologiskt anpassa sig till återkommande fasta. De har helt enkelt en förmåga att buffra energi, visar Caroline Lindholms forskning.
– Trots det är det svårt att uttala sig om hur kycklingarna upplever variationerna mellan utfordrings- och fastedagar. Det finns till exempel inga studier av stresspåslagen hos 5:2-kycklingarna, stressen kan finnas även om man kan uppfatta djuren som lugna. Vi har kunnat se att kycklingarna reagerar negativt om fastedagarna inte kommer regelbundet och förutsägbart, men det är inte säkert att ett sådant schema passar in en storskalig produktion.
Vilka slutsatser kan man då dra av forskningsresultaten?
– Studier på däggdjur har visat att fastedagar ger många positiva hälsoeffekter. Så kan det också vara för avelshönsen i broilerproduktionen. Kanske borde man överväga om inte 5:2 dieten kan vara en tillåten metod även i Sverige, säger Caroline Lindholm.
– Men för att uppnå en acceptabel djurvälfärd måste breeder-hönsen under alla omständigheter få växa upp med en mindre strikt foderbegränsning.
Det är en metod som delar av den internationella kycklingindustrin använder sig av under breeder-hönsens uppväxt för att undvika de hälsoproblem som den extrema aveln medför.
Men i Sverige är den metoden olaglig. Svenska producenter ger avelskycklingarna mat varje dag, men med en begränsad fodergiva. Det innebär att de växer upp ständigt hungriga.
Caroline Lindholm, Institutionen för fysik, kemi och biologi, har doktorerat på avhandlingen ”Intermittent fasting in chickens. Physiological mechanisms and welfare implications for broiler breeders”.
– Svensk lag kräver lagen att alla husdjur ska utfodras dagligen och det är en rimlig utgångspunkt. Men när det gäller avelshöns för broilerproduktion är det inte säkert att det är det bästa, säger hon.
– Välfärden för föräldradjuren är ett komplext och förbisett problem jämfört med kycklingindustrins arbete för att förbättra slaktkycklingarnas hälsa och miljö.
– De har samma enorma aptit och höga tillväxtpotential som sin avkomma, men deras tillvaro som breeder-höns ser helt annorlunda ut, säger Caroline Lindholm.
Avelsdjuren får inte växa för fort.
Ett skäl är att de riskerar att drabbas av de hälsoproblem som aveln för en extrem tillväxt medfört. Bland annat störningar i immunförsvaret, lamhet och hjärtsvikt.
Slaktkycklingarnas korta livstid, drygt en månad, innebär inte samma risk för att hälsoproblemen hinner utvecklas som för breeder-hönsen, vars livstid broilerindustrin satt till 15 månader.
Ett annat skäl är att avelshönsens fertilitet påverkas om de växer för snabbt.
Produktionsmålen för föräldradjur respektive deras avkomma står alltså i motsättning till varandra.
– Breeder-hönsen ska ge en avkomma som sätter muskler redan från kläckningen, men deras egen tillväxt måste begränsas om de ska fungera som avelsdjur. De får inte, till skillnad från slaktkycklingarna, bli magra muskelknippen utan de måste också få sätta en del fett för att det inte ska bli problem med ägglossningen.
Det är en svårlöst ekvation.
Å ena sidan kycklingar som är avlade för att äta så mycket de bara orkar för snabbt uppnå slaktvikten på en månad.
Å andra sidan kycklingar av samma ras som ska födas upp till avelsdjur men först efter fyra månader får nå samma vikt. Deras tillväxt stoppas upp genom att de varje dag bara får en tredjedels foderranson jämfört med sin avkomma.
För avelskycklingarna betyder det en uppväxt under en konstant hungerstress och det är en välfärdsproblematik som broilerindustrin behöver ta i håll med.
– Återkommande fasta för avelshöns av broilerras har gett goda resultat internationellt. Med min forskning vill jag lägga ett vetenskapligt perspektiv på konsekvenserna av en slags 5:2 diet, säger hon.
– Jag har till exempel tittat på om hjärta och lungor förstorats hos någon grupp, om de olika fodermetoderna lett till olika längd på tarmarna, om det finns någon påverkan på immunförsvaret eller på förekomsten av vita blodkroppar, säger hon.
Några tydliga fysiologiska skillnader beroende på utfodringsmetod har Caroline Lindholm inte kunnat se.
Däremot finns det skillnader i beteenden.
– Men det vara knepigt att avgöra vad de verkligen står för. Det finns över huvud taget få studier av vad som är acceptabel välfärd för slaktkycklingföräldrar. Och det saknas vetenskapligt etablerade mått och metoder för att värdera hur de mår, säger hon.
– Avelskycklingar som får lite mat varje dag är aktiva och reagerar frenetiskt vid fodringen, precis som alla hungriga djur gör. Matbristen stressar dem och en del får svårt att klara av konkurrensen.
Vid en 5:2 diet får kycklingarna däremot äta sig mätta de dagar de inte blir helt utan mat.
– De behöver inte kasta sig över maten, de hinner äta och kan ta sig tid att stanna upp. De är allmänt lätthanterliga och beter sig lugnt och harmoniskt även på fastedagarna. De har också ett annat socialt beteende än de ständigt hungriga kycklingarna, säger Caroline Lindholm.
Broilerkycklingarnas förmåga att äta mer mat än de egentligen behöver ger avelsdjuren en god kapacitet för att rent fysiologiskt anpassa sig till återkommande fasta. De har helt enkelt en förmåga att buffra energi, visar Caroline Lindholms forskning.
Vilka slutsatser kan man då dra av forskningsresultaten?
– Studier på däggdjur har visat att fastedagar ger många positiva hälsoeffekter. Så kan det också vara för avelshönsen i broilerproduktionen. Kanske borde man överväga om inte 5:2 dieten kan vara en tillåten metod även i Sverige, säger Caroline Lindholm.
– Men för att uppnå en acceptabel djurvälfärd måste breeder-hönsen under alla omständigheter få växa upp med en mindre strikt foderbegränsning.
