05 november 2019
Therese Ekstrand Amaya och Anna Nilsen
Ena dagen sovjetmedborgare, andra dagen ryss. Det var vad som hände Madina Tlostanova när Sovjetunionen föll. Erfarenheten kom att inspirera hennes yrkesinriktning och idag forskar hon om hur det är att vara människa i en föränderlig värld. En värld där stater upplöses och ombildas utan att människorna i den har mycket att säga till om.
När Madina Tlostanova föddes i Moskva 1970 var det in i ett av världens mäktigaste länder. Utanför låg frosten tung mellan de båda stormakterna USA och Sovjetunionen. Trots spänningarna länderna emellan tvekade hon inte när hon valde USA för ett utbytesår. Men när hon skulle åka hem igen, rasade imperiet och Sovjetunionen fanns plötsligt inte längre.
–Vad gör man när det enda hem man känner till, inte längre finns? När det pass man håller i handen gäller ett land som inte existerar? säger hon.
Madina Tlostanova, professor i postkolonial feminism, står framför fönstret på sitt kontor på Linköpings universitet. Utanför öser regnet ned över den platta välklippta gräsmattan. Vägen till en mellanstor stad på östgötaslätten har gått via Ryssland, Spanien, Tyskland och USA.
Hon lämnade Ryssland när landet kändes för trångt för de forskningsämnen hon ville angripa. Hennes forskning rör bland annat mångfald, migration, feminism och kolonialism. Men hon studerar även konst från de forna socialistiska staterna, och dess betydelse. Ofta är det ur personliga erfarenheter som forskningen föds.
Genom konsten undersöker Tlostanova tillståndet för post-sovjeterna.
–Det är när jag reflekterat kring min egen person, som en individ och del av ett kollektiv, som jag funnit mina verkliga forskningsfrågor. Varje ny forskningsfråga jag tar mig an måste beröra mig, kanske på gränsen till att det blir obekvämt, för att jag ska kunna hitta drivet och försöka förstå ett problem, säger Madina Tlostanova.
”Jag kommer från ingenstans”
Upplevelsen från 1991 då Sovjetunionen upplöstes och hon plötsligt var sovjetmedborgare utan land, är en av de erfarenheter som gett bränsle till hennes forskning. I boken ”What does it mean to be post-soviet” undersöker Madina Tlostanova hur de forna länderna i Sovjetunionen brottas med motstridiga känslor av förlust, nostalgi och trauma. Den trygga, lyckliga framtid som Sovjetunionen hade målat upp för medborgarna försvann över en natt.
–Min generation fick sina liv splittrade av Sovjetunionens kollaps, och av de korrupta styren som följde.
Trots att Sovjetunionen varit upplöst i 28 år, och nya stater tagit vid, lever landet kvar i de före detta medborgarna. Detta tillstånd måste undersökas, menar Madina Tlostanova.
–Ett tomrum öppnade sig. Det är en erfarenhet som många människor av idag har, när stater upplöses och ombildas.
Madina Tlostanovas syn på forskningen och livet präglas av föränderlighet. Allting är i blivande, på väg att förändras till något annat. Hon ogillar stagnation och gränser och stör sig på stelbenthet.
–Ibland undrar jag vad jag gör inom universitetsvärlden. Här finns massor av byråkrati och små saker kan vara tungrodda.
Konstens roll som ögonöppnare
De senare åren har hennes forskning kommit att handla mer och mer om det som kallas ”art activism” eller ”artivism”. Enkelt uttryckt handlar det om konst som adresserar eller kritiserar olika sociala problem. Det ryska punkbandet Pussy Riot är ett exempel.
–Det viktigaste för ”artivismen” är att knuffa betraktarna ur deras bekvämlighetszon. Att få dem medvetna om samhälleliga problem och att få dem att agera, istället för att flyta med som döda fiskar.
Madina Tlostanova har intervjuat konstnärer från en rad post-sovjetiska länder, för att se hur de arbetar med konst och aktivism.
–I länder där staten inte tillåter medborgarna att uttrycka sig fritt, kan konst vara ett sätt att uttrycka motstånd. Konst kan inte förändra samhällen över en natt, men kan påverka människors sätt att se på världen och göra dem medvetna om olika frågor.
Jämfört med akademin är konstvärlden snabbfotad. Hon menar också att det inom konstens sfär finns tankar och kritiska reflektioner kring politik och sociala frågor, som på vissa håll saknas inom akademin.
Sökande bortom gränser – i forskning såväl som livsval
I världen kring konsten har Madina Tlostanova hittat ett utrymme där hon trivs. Kanske till och med hör hemma. Men hem och hemmahörighet är inga självklara begrepp för henne.
–Jag ser mig själv som en världsmedborgare. I Sovjet, senare Ryssland, tillhörde jag de etniska minoriteterna och passade aldrig in eller kände mig hemma. För mig handlar hemmahörighet om människor, inte platser.
Ändå finns det platser som triggar något inom henne. Som Kjettilberget i Linköpings trädgårdsförening. Dit tar hon utländska gäster för att titta på utsikten, och där träffas huvudpersonerna i en av hennes romaner.
–Jag gissar att en del av min fascination för Kjettilberget kommer från att jag vuxit upp ibland Kaukasusbergen. Det påminner om min barndoms berg, Elbrus. Egentligen gillar jag inte platta landskap.
Utanför fönstret strilar regnet fortfarande ned. Madina Tlostanova har förflyttat sig till soffan.
– Jag är alltid på väg, alltid i blivande. Att inte vara bunden till väggar eller stater ger frihet och en vidare syn på världen. Det har jag nytta av i forskningen. Att slå rot är inte för mig. Jag är mer av en fågel än ett träd.
Om Madina Tlostanova:
Bor: Linköping
Född: Moskva, uppvuxen i Kaukasus.
Publikationer: Har publicerat tio böcker, över 250 vetenskapliga artiklar samt två romaner.
