– Det gick bättre än jag väntat att få 196 länder att enas om gemensamma regler för hur nationella klimatlöften ska mätas, bokföras, redovisas och granskas för att slutändan rapporteras vidare till FN, som i sin tur ska verifiera resultaten och samla ihop kunskapen i sina rapporter, säger Mathias Fridahl, som på plats i Katowice följde de första delarna av förhandlingsspelet.
Han sammanfattar villkoren i regelboken med ett ord: transparens.
– Det är inte alltid uppskattat. Och det finns skilda åsikter om hur man till exempel ska värdera olika klimatåtgärder. Det är inte heller enkelt. Hur väger man installerad solkraft i ett land mot minskade koldioxidutsläpp i ett annat om det uttrycks i olika enheter?
Tydligare bedömning av klimatplaner
Det finns en inbyggd risk för inflation, för att inte säga fusk. En slags dubbel bokföring, som kan bli följden av att länderna i sina utlovade åtaganden räknar in sådant de själva anser vara klimatåtgärder. Eller skriver upp kostnaderna för sina insatser.
Med de nya reglerna blir det en tydligare bedömning av hur länderna verkligen uppfyller sina klimatplaner.
– Det är en ganska robust regelbok och det är mer än förväntat som finns på plats. Man kommer att kunna täppa till de luckor som finns och det finns skrivningar om att rapporteringskraven ska höjas allteftersom, säger Mathias Fridahl som ger delegaterna på COP24 toppbetyg för arbetet med förhandlingsprocessen.
Men det finns en del kapitel i regelboken som lämnats blanka.
– Det finns kniviga frågor som man inte kunnat lösa. Det tydligaste exemplet rör internationellt samarbete genom marknadsbaserade verktyg, som handeln med utsläppsrätter.
– Finansieringen är ett annat exempel och som kan kopplas till rättvisefrågor. Länder som historiskt stått för stora utsläpp ifrågasätter sitt ansvar idag. Små sårbara önationer, som redan drabbats av klimatförändringarna, riskerar att stå utan finansiering för stora delar av sitt klimatarbete.
Undergräver forskningsresultaten
USA har tidigare stått för stor del av bidragen till IPCC och även för finansieringen av gröna klimatfonden. Barack Obama spelade också en viktig roll för Parisavtalet. Med Donald Trump har inställningen till klimatfrågan radikalt ändrats.
Hur märktes det under konferensen i Katowice?
– Det var uppenbart att de amerikanska delegaterna i år fått tydliga instruktioner om att engagera sig mer aktivt. Det som betonades var USA:s förändrade uppfattning om att alla länder skulle lyda under samma regler när det gäller rapporteringskraven.
– Frågan om IPCC:s klimatrapport skulle ”välkomnas” eller bara ”noteras” stack också i ögonen. Det innebar en markering från USA att de inte vill acceptera alla slutsatser i rapporten. Därmed undergräver de också klimatforskarnas auktoritet och ifrågasätter kunskapsläget.
Politiska motvindar
Idag har USA blivit en oberäknelig faktor i klimatarbetet, och satt en del nya jokrar i leken. Påverkar det den allmänna stämningen?
– Det blåser en tydlig politisk motvind. Det kan säkert innebära att många länder tar ett steg tillbaka. Politikerna vågar inte ta de stora kliv som behövs, det blir inte samma skjuts på utvecklingsarbetet, säger Mathias Fridahl.
Du forskar just om klimatpolitiken och har också ett förordnande som expert i den svenska klimatpolitiska vägvalsutredningen.
Vad står på din agenda framöver?
– Jag har riktat in mig på den politik som rör tekniker för att dammsuga atmosfären på koldioxid. Om vi så stoppar alla utsläpp, räcker inte det för att stoppa den globala uppvärmningen. Det måste till andra åtgärder. Det är ett jättelikt politiskt område och det vill jag gärna fortsätta gräva i. Här finns mycket lite forskning gjord.
Foto: Mathias Fridahl
