Foto Peter Frodin
Lupita Svensson, doktor i socialt arbete vid Lunds universitet, inledde vårens första del av CKS:s seminarieserie ”Den digitala välfärden – införandet av välfärdsteknologi inom social omsorg” med att prata om digitaliseringen i socialtjänsten. Under seminariet, liksom i hennes forskning, utgick Lupita Svensson från frågan ”Hur, var och när skapar digitaliseringen ett mervärde inom socialt arbete?”.
Digitalisering – ett medel och inte ett mål
Lupita Svensson berättar att digitalisering inte är något mål utan snarare är att betrakta som ett medel, något många verksamheter inte gör idag. Men för att kunna använda medlet – digitaliseringen – är det viktigt att identifiera ett mål. Det kräver att vi funderar på hur vi tänker kring människa, dator och interaktion, det vill säga frågor kring användarbarhet och användarvänlighet, tillgänglighet och ekonomi, säger Lupita Svensson.
Implikationer med digitalisering
Lupita Svensson förklarar vikten av att ha ett normmedvetet och kritiskt tänkande gentemot tekniken. Det finns en uppfattning om att beslutsfattandet blir mer rättssäkert med en robot, men det är viktigt att ha i åtanke att algoritmen är skapad av människor. En robot är därför inte mer neutral eller rättssäker än den kontext som skapat den. Uttrycket ”Code as law” har myntats för att beskriva fenomenet som innebär att vår programmeringskod får samma tyngd som våra rättsliga lagar.
– Vi människor tenderar att se robotona som lagar och regler. Det är viktigt att förstå att vi i och med digitaliseringen sätter nya normativa mönster som kommer att bli aktuella i framtiden.
Ett problem som Lupita Svensson har identifierat och som hon ser mycket allvarligt på är att det föreligger ett tydligt gap mellan användarna av den digitala tekniken och de som sitter på ledningsstrukturer.
– Detta är problematiskt eftersom det riskerar att leda till konflikter och motsättningar i verksamheten.
Professionellt utvecklingsarbete och verksamhetsutveckling
Inom socialtjänstens verksamhet kan digitalisering sänka tröskeln och öka tillgängligheten för brukaren genom att erbjuda en alternativ mötesplats. En förutsättning för att fler brukare ska ta kontakt med socialtjänsten är dock att det samtidigt finns en angelägenhetsgrad hos brukare att vilja få kontakt, menar Lupita Svensson.
Avslutningsvis förklarar Lupita Svensson att digitaliseringen inom socialt arbete och socialtjänsten kan ses som en form av professionellt utvecklingsarbete och verksamhetsutveckling. Hon vill därför uppmana till att låta digitaliseringen få ta tid så att professionen och det sociala arbetet hinner få rätt plats i tekniken för att undvika en situation där tekniken styr vad det sociala arbetet är. Det råder däremot inga tvivel om att digitaliseringen medför att traditionella föreställningar om det sociala arbetet förändras. Måste alla möten ske fysiskt? Kan vissa möten hållas digitalt? Med anledning av covid-19 finns det anledning att tro att utvecklingen kommer att gå snabbare, menar Lupita Svensson