Skolpolitiken har blivit en självgående krismaskin

Efter nyår ska regeringen ta beslut om nya riktlinjer och kursplaner för skolan. Igen. Men är det reviderade styrdokument som behövs? Reformerna är en väg att visa politisk handlingskraft, menar Magnus Hultén, pedagogikforskare vid LiU.

Med en debattartikel i Dagens Nyheter har Magnus Hultén, biträdande professor på Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, ISV,  tillsammans med forskarkollegan Christian Lundahl, Örebro Universitetet, gett sig in i hetluften kring framtidens skola.

– Det finns en historielöshet i diskussionerna. Vi har just avslutat ett femårigt forskningsprojekt om skolreformerna och med debattinlägget ville vi bidra med ett forskarperspektiv på vad som är rätt och fel i synen på kunskapsskolan, säger Magnus Hultén.

Trots tre decenniers politiska satsningar på ett kunskapsfokus är de svenska resultaten i internationella mätningar nedslående.

Du menar att en revidering av kursplaner och kunskapskrav inte kommer åt problemen utan kanske till och med befäster dem än mera. Hur då?

Foto David EinarDavid Einar– Det behövs en översyn av kunskapsskolan som system. Den statliga detaljstyrningen med målrelaterad undervisning ger inte lärarna något frihetsutrymme i deras bedömning av elevernas prestationer. De är bundna till centralt fördefinierade mål och de betyg de sätter är knutna till resultatsystemet på nationell nivå. Det finns ingen tillit till lärarnas eget kunskapsarbete i klassrummet, och det ser jag som ett stort problem.

– Det finns en tanke om likvärdighet bakom den centrala detaljstyrningen och den målrelaterade undervisningen. Elever ska bli rättvist bedömda oavsett vilken skola de går i, och det är viktigt. Här spelar också marknadsutsättningen av skolan in. Men å andra sidan finns en risk att lärare tolkar de nationella kriterierna bokstavligt planerar sin undervisning utifrån det, istället för att se till elevernas kunskap i sin helhet.

Nu har Skolverket tagit fram ett förslag till reviderade kurs- och ämnesplaner. Än en gång en reform med ökad betoning på faktakunskaper. Och än en gång med förhoppningarna att svenska skolbarn inte bara ska lära sig mer, utan också att den svenska skolan ska visa sig konkurrenskraftig vid internationella jämförelser.

Föreläsning på Medicinska fakulteten. Bild tagen till årsredovisningen 2018. Foto GunillaLundstrom– Jag tycker att man missar viktiga frågor som behöver problematiseras och utredas mer grundligt. Framför allt frågan om betyg alls ska vara så tydligt kopplade till mål och innehåll.

– De borde i första hand ha en pedagogisk funktion och inte ligga till grund för urval till gymnasiet och högskolan. Vi behöver övergripande diskussioner om skolan som system.

Du menar att diskussionerna i skolfrågorna blivit alltför historielösa.
I somras kom din bok ”Striden om skolan ut” (Nordic Academic Press) där du ger ett forskarperspektiv på svensk skolutveckling.

– Efter 60-talet, då svenskt skolväsende var för byråkratiskt för att vanliga medborgare skulle kunna ge sig in i någon debatt, ställdes på 70-talet idéer mot idéer i en offentlig diskussion. Ska jag generalisera, handlade det om ”flumskolan” kontra behovet av en ny ”kunskapsskola”.

– Redan då prövades ett centralstyrt system med kunskapsfokuserade betyg, men efter lärarprotester mot den starka styrningen lade Skolstyrelsen ned projektet. Forskningen visade då också att makten att formulera mål och betygskriterier måste finnas lokalt hos lärarna om man ska lyckas höja kunskapsnivån hos eleverna genom målrelaterade betygssystem.

– Det finns en övertro på vad statlig kunskapsstyrning kan åstadkomma. Faktum är att resultaten för svenska elever stod sig mycket bra i jämförelse med andra länder fram till slutet av 90-talet. Det är först kring millennieskiftet som svenska skolan tappar sina positioner, när som de målrelaterade betygen införts.

Sedan 1990-talet har skolreformerna duggat tätt. Och ju mer samhället fokuserat på kunskapskrav, desto sämre tycks det gått.
I debattartikeln beskriver du kunskapsskolan som en skolpolitiskt självgående krismaskin – hur blev det så?

– På 80-talet började media beskriva skolan på ett nytt sätt. Eleverna fick inte lära sig något och det mesta med skolan var dåligt. Det blev en slags skrämselpropaganda som politikerna kraftfullt plockade upp. När allt blir sämre, blir kortsiktiga reformer lösningen. För skolpolitikerna blir det ett sätt att visa handlingskraft, men det innebär också att man upprepar sina misstag.

Mål- och resultatstyrning har införts på en mängd olika politikområden sedan 1990-talet, med olika framgång, konstaterar Magnus Hultén.
– Skolan har inte varit ett lyckat exempel.


Debattartikeln i DN

Länk till boken ”Striden om skolan” (Diva)



Senaste nytt från LiU
Visa/dölj innehåll