Meter efter meter av en tunn plastfilm rullar fram ur bestrykningsmaskinen hos Epishine i företagsbyn Ebbe-park i Linköping. I maskinen bestryks plasten med ett 100 nanometer tunt ljuskänsligt skikt. Det är i det lagret som fotonerna i ljuset omvandlas till laddningsbärare. I nästa steg sker lamineringen och ut kommer små, böjliga, transparenta, men ändå hållbara och tåliga solmoduler.
Solmodulens ljuskänsliga skikt är exakt optimerat för att reagera på det ljus som finns i inomhusbelysning. Den skördar energi från lampljuset som omvandlas till el. Det är inga stora spänningar det handlar om, någon volt. Men det räcker fint för att driva många av de små prylar vi har uppkopplade i våra hem - och som vi i allt större utsträckning förväntas vilja ha uppkopplade.
Om ett år ska solmodulerna finnas ute på marknaden.
Nära till forskningen
– Det som återstår är att få hela produktionslinjen maskinell. Kvaliteten blir högre i maskinerna, manuell hantering påverkar kvaliteten på solmodulerna, säger Anders Elfwing, logistkchef på Epishine - men med en fot kvar på LiU.– Att vi har nära till forskningen ger en hög fart på utvecklingen. Så snart vi stöter på ett problem kan vi snabbt backa tillbaka till forskningen, säger Anders Elfwing.
Ett viktigt krav på de material som ingår är reproducerbarhet, det måste finnas en pålitlig kommersiell leverantör. Det handlar i första hand om kolföreningar i olika blandningar och även om det går åt mycket små kvantiteter pågår arbetet för att se till att de små solmodulerna också går att återvinna.
En av grundarna till Epishine är Olle Inganäs, professor emeritus som ägnat trettio år av sitt liv åt organiska solceller, eller som han själv uttrycker saken: det som jag tycker är roligast, nämligen att lösa världens energiproblem.
Energi en samhällsfråga
Även då, för 30 år sedan, var bristen på energi en av de stora samhällsfrågorna.– Men under 1990-talet betraktades det närmast som löjligt att ägna sig åt energi, konstaterar han.
Olle Inganäs har dock aldrig varit mycket för att följa strömmen.
– Det ligger en fara i att följa enstaka starka röster, det behövs mycket mer intellektuellt arbete än så för att komma framåt, säger han.
Ett anslag från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse ligger idag som grund för att kunna visa att tekniken fungerar i stor skala. Under tiden fortsätter också utvecklingen av solcellstekniken.
– När Mats Andersson på Chalmers och jag fick pengar från Energimyndigheten 2012-13 var effektiviteten i de organiska solcellerna uppe i 10 procent. Den har ökat med en procent per år sedan dess och ligger nu på 17 procent, säger Olle Inganäs.
En av orsakerna till den snabba utvecklingen är insikter i att en bra solcell också måste vara en bra lysdiod, något som ledde forskningen in på nya spår.
– Vi fick skriva om reglerna för hur en solcell ska byggas eftersom vi hade byggt in en förlusthärd. Men det gick utmärkt att göra tvärtom och idag är kreativiteten i forskningslaboratorier i Kina på topp. Vi kommer att ha nått 20 procent om bara några år.
Högre mål
Men målet för Olle Inganäs är inte i första hand att utveckla elförsörjning för en mängd små prylar, det är en trevlig bieffekt. Målet är att på allvar bidra till att lösa världens energiproblem. Europeisk solcellsindustri ligger just nu i spillror, trots att efterfrågan och därmed den installerade effekten ökar snabbt. Konkurrensen från Kina är mördande och strategin är att satsa på design.
– Det läggs ner stora ansträngningar för att minska effekten i kiselsolcellerna idag. De behöver bli estetiskt mer tilltalande och då blir de också sämre. Köparna vill ha snygga solceller, säger han.
Det betyder att de organiska solcellerna plötsligt får en konkurrensfördel, för även om effekten fortfarande är något lägre än i kiselsolcellernas, kan de enkelt tillverkas i de flesta färger och former.
– Det som behövs är en samlad och gemensam satsning på hjärnor och kunskap - ett fredligt Manhattan-projekt. Men kunde vi få samma budget för forskning om organiska solceller som de har för marknadsföring av bilar i södra Italien skulle vi komma en bra bit framåt mot att lösa världens energiproblem, försäkrar Olle Inganäs.
Artikeln är tidigare publicerad i LiU magasin nr 3 2019.
