Så hanterar du refuseringar

”Av inget intresse för någon. . . ” Nästan alla forskare får vetenskapliga artiklar refuserade, men besluten kan formuleras olika. Lars Witell har skrivit en artikel om refuseringar ur tre olika synvinklar – författarens, granskarens och redaktörens.

Lars Vitell, professor i företagsekonomi. Tålamod, envishet och öppenhet för att granskaren faktiskt kan ha rätt. Tre råd från Lars Witell när en artikel blivit refuserad. Bild: Mikael Sönne

Begravd i skrivbordslådan

Lars Witell, professor i företagsekonomi, och hans medförfattare hade skrivit om rollen för kvalitetschefer i företag och hade goda förhoppningar om att få artikeln publicerad. Dessutom var de inne i den tredje granskningsomgången. Ändå blev det avslag, dessutom med omdömet ”This can be of No Interest to Anyone”. Snacka om sågning.

- Jag ringde upp min medförfattare och vi var lika besvikna båda. Ja, inte bara besvikna, utan också förbannade. Vi begravde artikeln långt ner i en byrålåda, minns Lars Witell.

I artikeln Dealing with rejections vänder och vrider han på det här med refuseringar, eller att bli ”rejectad”, som många forskare säger. Som författare till ett 60-tal publicerade artiklar, granskare av ett 50-tal manuskript om året och biträdande redaktör för två vetenskapliga tidskrifter, har han bred erfarenhet i olika roller.

Lars Witell, professor i företagsekonomi.Lars Witell på sitt arbetsrum på LiU.

Först om främst: Refuseringar drabbar alla. I snitt antas ett av tio manuskript. De övriga nio publiceras inte – åtminstone inte i den tidskriften de först skickades till.

- Att bli rejectad är en del av att vara forskare. Det gäller för övrigt inte bara artiklar, utan även forskningsansökningar och även konferenser. Man får vänja sig vid att bli besviken helt enkelt, konstaterar Lars Witell.

Tålamod och envishet

Besviken, men inte uppgiven. I de flesta fall innehåller avslaget viktiga synpunkter, som författaren kan lära av och använda för att arbeta vidare med artikeln. Denna kan senare skickas in till någon annan tidskrift och förhoppningsvis bli antagen där. Ett av Lars Witells råd är helt enkelt att inte ge upp.

- Visst, ibland kanske man ska inse slaget förlorat, men man ska också komma ihåg att en granskare bara är en enskild person. Någon annan kan ha en helt annan uppfattning om artikeln.

- Det kan också finnas alternativa sätt att använda materialet. Kanske passar artikeln som undervisningsmaterial eller som kapitel i en bok, om det byggs ut lite. Oftast är det bättre att tänka så än att begrava manuskriptet helt och hållet.

Även om avslag är jobbiga, menar Lars Witell att motsatsen inte heller är bra – att en författare får alla artiklar antagna redan i första granskningsomgången. Det är en signal att något är fel.

- Då kanske han eller hon siktar för lågt och istället kunde vända sig till tidskrifter som är högre rankade. Det är en viktig sak att tänka på; vilken tidskrift passar artikeln för. Om allt verkligen fallit på plats – frågeställning, data och resultat – kan man vända sig till topptidskrifterna, men annars kanske det är bättre att spara den energin tills förutsättningarna är bättre.

Sena avslag svårast

Som granskare är det lättare att rekommendera avslag om det märks att författaren slarvat och kanske chansat lite genom att skicka in manuskriptet. Betydligt jobbigare är det som granskare om forskaren lagt ner massor av arbete och genomfört en omfattande studie, men ändå inte kommit fram till något nytt.

I rollen som redaktör är de sena refuseringarna, i tredje-fjärde granskningsrundan, de svåraste.

- Ju tidigare desto bättre, för alla parter. Samtidigt finns det fall där man helt enkelt inte vet tidigare om en artikel håller för publicering, säger Lars Witell som själv varit med om att bli refuserad i fjärde granskningsrundan.

Även om både granskare och redaktörer ofta har en otacksam uppgift gör de ett mycket viktigt arbete. Kanske borde också refuserade forskare känna mer tacksamhet än frustration, resonerar Lars Witell. Utan gedigen granskning skulle den vetenskapliga kvaliteten urholkas och, i förlängningen, förtroendet för forskningen raseras.

- I grund och botten tror jag också att all bra forskning till slut hittar sin plats, och då menar jag inte skrivbordslådan. Ibland kan det bara ta lite mer tid och krävas mycket arbete, säger Lars Witell.

Ja, till och med artikeln ”av inget intresse för någon” publicerades faktiskt till slut. Efter några år kom en ny medförfattare in och skapade nytt liv i artikeln. Och vips, efter omarbetningar accepterades den av en annan tidskrift.


Visa/dölj innehåll

Fem råd vid refuseringar

  • Låt beslutet sjunka in några dagar innan du går igenom det noggrant. Då har den värsta besvikelsen lagt sig och du kan börja fundera på omarbetningar och eventuellt andra tidskrifter.
  • Vid omarbetningar, tänk på konkurrensen. Skriver du på engelska konkurrerar du med forskare som skriver på sitt modersmål. Du måste lägga ner minst lika mycket tid på språk, argumentation och positionering som de gör.
  • Tänk strategiskt. Vilken tidskrift passar den här artikeln för? Känn av nivån; sikta inte för högt, men inte heller för lågt. Kanske kan en utökning av antalet medförfattare hjälpa till att förbättra artikeln.
  • Ställ upp som granskare. Det är oavlönat och arbetsamt, men kan faktiskt underlätta publicering. Som editor tycker jag att de som gör ett bra arbete i sin roll som granskare ska belönas med bra granskning av sitt eget arbete – chansen att komma ut på review ökar.
  • När du väl blivit publicerad, fira! Du har gjort något fantastiskt.

Senaste nytt från LiU
Visa/dölj innehåll