Ökad diabetesrisk men frisk – varför?

Bland barn som har ökad risk att få diabetes typ 1 insjuknar en del, men inte alla. Varför är det så? Genom att detaljstudera immunförsvaret försöker forskare vid LiU ta reda på mer om mekanismerna bakom sjukdomen och möjliga behandlingar.

Linda Åkerman i laboratorietLinda Åkerman gör förberedelser för att rena fram DNA ur celler. Foto: Kajsa Juslin

När en person får de första symtomen på typ 1-diabetes har processen redan pågått en tid i det tysta. Redan innan man blir sjuk går det ofta att hitta så kallade autoantikroppar i blodet, som är riktade mot kroppsegna ämnen. Autoantikropparna är tecken på att immunförsvaret har börjat förstöra de insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln. Personer som har flera olika diabetesrelaterade autoantikroppar löper en ökad risk att insjukna längre fram.

Vad händer egentligen under det här osynliga inbördeskriget i kroppen innan sjukdomen bryter ut?

Hälften insjuknade

ABIS (Alla Barn i Sydöstra Sverige) är en stor studie under ledning av Johnny Ludvigsson, där 17 000 barn som följts från födelsen har lämnat prover. Linda Åkerman har i sitt avhandlingsarbete vid LiU följt en grupp ABIS-barn i riskzonen för att utveckla typ 1-diabetes. Av 46 barn som hade flera olika autoantikroppar hade ungefär hälften insjuknat i diabetes före elva års ålder. De som fortfarande var friska, men som ansågs ha hög risk att utveckla sjukdomen, lämnade regelbundet blodprov under två år.Linda ÅkermanLinda Åkerman Foto: Thor Balkhed

– En del av dessa barn fick typ 1-diabetes under studiens gång, medan vissa fick diagnosen en tid efter uppföljningen. Några är fortfarande friska, och även om de har ökad risk för diabetes så vet vi inte med säkerhet om alla faktiskt kommer att utveckla sjukdomen, säger Linda Åkerman.

Mycket av kunskapen om vad som händer tiden innan sjukdomen bryter ut kommer från studier på personer som har typ 1-diabetes i släkten, och som därför har en ärftlig risk att få sjukdomen. Men de flesta som får typ 1-diabetes har inte någon nära släkting med diabetes, och mekanismerna som leder fram till sjukdom i dessa olika fall skulle kunna skilja sig åt.

– Det är därför vi tycker att det är viktigt att studera just den här gruppen av barn, för att de kommer från normalbefolkningen i Sverige i stället för att vara utvalda på grund av släktskap, säger Linda Åkerman.

Den stora frågan

En av forskargruppens observationer var att de barn som fått diabetes verkade ha högre nivåer av två autoantikroppar, IA2A och ZnT8A, jämfört med barnen som fortfarande är friska. Även andra studier har indikerat att dessa autoantikroppar kan tyda på särskilt hög risk för insjuknande och forskargruppen menar att det är viktigt att ta reda på om detta gäller för riskgrupper från olika populationer. I kliniska studier där målet är att förebygga typ 1-diabetes kan sådan information vara värdefull för att kunna avgöra hur hög risken att utveckla diabetes är hos deltagarna.Rosaura CasasRosaura Casas vill förstå vad som händer i kroppen innan diabetes typ-1 bryter ut. Foto: Kajsa Juslin

Rosaura Casas, en av Linda Åkermans handledare och forskare vid LiU, säger att det är viktigt att ta reda på varför en del av barnen med förhöjd risk blir sjuka, medan andra fortfarande inte har fått diabetes efter tio år trots att de har autoantikroppar i blodet.

– Vi vill förstå vad som händer i kroppen under den här perioden. Finns det ett tidsfönster då det är möjligt att hejda sjukdomen?

Det är förstås en av diabetesforskningens stora frågor: Går det att hitta ett sätt att bromsa eller stoppa immunförsvarets attacker på de insulinproducerande cellerna? I dag pågår flera kliniska studier i Sverige framför allt i Linköping, där forskare provar nya behandlingar på personer som nyligen fått typ 1-diabetes. En av studierna är DIAGNODE-studien. Förhoppningen är att det på sikt ska bli möjligt att rädda insulinproduktionen innan den försvunnit helt. Rosaura Casas och de andra i forskargruppen undersöker blodprover från patienter som deltar i olika behandlingsstudier. De är särskilt intresserade av olika sorters immunceller, eller vita blodkroppar, och hur de kommunicerar med varandra.Linda ÅkermanLinda Åkerman har följt en grupp barn i riskzonen för att utveckla typ 1-diabetes. Foto: Kajsa Juslin

Inte en behandling för alla?

Dels letar forskarna efter markörer som tidigt kan visa om en person svarar på behandlingen eller inte. Men forskningen handlar också om att ta reda på om behandlingens effekt påverkas av de skillnader som finns mellan olika individers immunförsvar. Till exempel har patienterna autoantikroppar mot olika kroppsegna ämnen och Rosaura Casas menar att de här skillnaderna kan vara viktiga.

– Det har funnits en uppfattning inom diabetesforskningen om att alla patienter ska svara på behandlingen som testas. Men immunförsvaret hos personer som får diabetes kan skilja sig mycket åt. Man har mer och mer börjat tänka att en och samma behandling inte nödvändigtvis är lämplig för alla patienter. Jag tror att vi i framtiden kommer att jobba mer som man gör inom cancerområdet, där man ofta kombinerar flera olika behandlingar.

Artikeln har publicerats i magasinet Forskning & Utveckling nr 1/2017,  som ges ut av Medicinska fakulteten vid LiU och Region Östergötland

Kontakt

Diabetesforskning vid LiU

Senaste nytt från LiU